• Tjuvstart på Sommarläsningen

    28 juni Kvinnohistoria, Jämställdhet, Världen, Berättelser
    Så var det sommar igen och det är allt fler som går på semester. Vår kollega Jennie Forsberg har även i år lagt ihop en liten hög med böcker som hon tänker läsa under lediga dagar, men hon verkar redan ha tjyvstartat och historieberättarna har redan börjat påverka henne innan ledigheten.

    Återigen har jag valt min sommarläsning. Fyra böcker skrivna av kvinnor om kvinnor. En del böcker har jag haft därhemma ett tag, i väntan på lugn och ro för läsning. Andra har jag beställt. Som Mary Beards bok Women & Power: A Manifesto. På bokens baksida står det:

    "You can’t easily fit women into a structure that is already coded as male; you have to change the structure."

    För mig är det en väldigt bra förklaring till hur jag många gånger upplever min vardag. Jag är sällan bekväm. Jag tar alldeles för stor plats, jag tar fel plats, och ibland tar jag inte alls den plats som erbjuds mig. Inte för att jag älskar att vara obekväm – tvärtom, det är många gånger avskyvärt, obehagligt och tröttande. Jag tackar nej eftersom jag inte kan leva där många tycker att jag borde passa. Jag kan bara leva på en plats som bärs upp av andra strukturer, andra idéer om mig som människa. Platser som ger mig möjlighet till den frihet som jag behöver för att leva. Jag kan inte acceptera strukturer där jag inte får plats. Istället för att passa in har jag klättrat omkring i strukturerna i hela mitt liv, sökande efter ett utrymme och på senare år som en motståndshandling. Livets version av extrem hinderbana. Mary Beards bok är ett manifest. Hon är professor i klassiska språk (latin, grekiska). Det verkar som om hon vill ändra strukturer och hon verkar vara arg. Bra! Jag gillar arga humanister med revolutionära tendenser och en vilja att förändra samhället.

    Ellen Banda-Aaku, som skrivit romanen Patchwork, skulle jag nog aldrig ha hört talas om såvida jag inte åkt till Zambia för några år sedan. Jag frågade min vän Samba Yonga om hon kunde tipsa om någon zambisk författare och hon körde omedelbart till en bokhandel i Lusaka och pekade ut Banda-Aakuus roman. Jag hann börja läsa den på resan, och sögs omedelbart in i berättandet och berättelsen. Men när jag kom hem räckte inte tiden till och boken blev liggande. Hennes bok om en flicka som växer upp med en missbrukande förälder ropar nu på mig att bli färdigläst.

    Den stora utställningen av Marie Hermansson (författare, reporter och journalist) var ett tips från min kollega när jag sökte en lättläst roman. Jag har redan börjat läsa några sidor och oh ja, det verkar vara en bok för mig. Något av ett tidsdokument (1920-talet) och något av en deckare. Huvudpersonen är kvinna och journalist, och hon ska skriva för en tidning som är knuten till Jubileumsutställningen i Göteborg, som invigdes den 8 maj år 1923. Någonstans i bokens början blir hon vittne till något och kontaktar polisen. Om jag förstått allting rätt. Hoppas verkligen att den är sådär trevlig som jag vill ha en sommarroman när jag ligger på parkbänken i skuggan av sälgen med utsikt över mina älskade pioner.

    Lena Eskilssons avhandling från 1991, Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad har jag bara ögnat och läst delar av tidigare. Nu vill jag läsa hela, från pärm till pärm. Boken är svår att få tag på förutom på bibliotek. Boken går helt enkelt inte att köpa såvida en inte hittar ett exemplar på antikvariat. Bristen är förvånande. Boken passar som hand i handske under det pågående 100-årsjubileet av kvinnlig rösträtt och medborgarskap, och det vore väl toppen om förlaget kunde göra en ny upplaga. Eskilssons bok fokuserar på en grupp kvinnor – Fogelstadgruppen – som bestämde sig för att starta en kvinnlig medborgarskola, några år efter den allmänna och fria rösträttens införande. Skolan var tänkt att bland annat ”träna kvinnor inför sitt nya medborgarskap” som Eskilsson uttrycker det. Jag har inte kunnat hålla mig, utan har redan börjat läsa. Berättelsen om Fogelstadgruppen får leda mig in i ledigheten.

    Ha en riktigt fin lässommar!

     

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Vad innebär det egentligen att könskvotera?

    13 oktober Forskning, Gästskribenter, Jämställdhet
    Den svenska diskrimineringslagen (2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Det betyder att alla ska behandlas lika. Det står även i diskrimineringslagen att förbudet inte hindrar åtgärder som strävar efter att främja jämställdhet. Det sistnämnda utgör ett undantag från att behandlas lika. Nedanstående text ger exempel på en sådan åtgärd, nämligen att kvotera.

    Det här är ett sammandrag av den presentation Johanna Jers, doktorand i rättsvetenskap, höll på Kvinnohistoriskt museum 5 oktober 2017. För mer information om programpunkten se http://www.kvinnohistoriskt.se/5.159c28515ded26ff4c1f6a0.htmllänk till annan webbplats

    Grundläggande i svensk rätt är att alla människor ska ha samma rättigheter och därmed också kunna få, alternativt ha, samma rättsliga skydd. Samtidigt finns det utrymme att reglera detta på olika sätt beroende på vad lagstiftaren vill uppnå. Det finns alltså en allmän strävan efter ett könsneutralt samhälle men vägen dit behöver inte vara lika neutral. Med ord tagna från rättsvetenskapen som är den vetenskap jag utgår från, strävar vi efter formell jämställdhet som är omringad av materiella villkor. Materiella villkor innebär här kortfattat användandet av jämställdhetsfrämjande åtgärder. En sådan jämställdhetsfrämjande åtgärd är att könskvotera.

    Kvotering ses ofta, speciellt i Sverige, som en radikal lösning på ett större problem. Men verktyget används betydligt mer än vad vi tror. Att könskvotera till bolagsstyrelser är ett relativt nytt område. Men det är idag till exempel mer än 75 länder och 130 politiska partier världen över som använder sig av kvotering för att få in fler kvinnor i politiken. Sverige var bland de första med vad som brukar kallas för ”varannan damernas”. Det vill säga varvade partilistor som infördes inför valet 1994 och som fortfarande används. Andra samhällsområden i Sverige som använder kvotering är till exempel regleringen av antalet föräldrarepresentanter till en skolstyrelse, den geografiska placeringen av styrelseledamöter i bolag och mottagandet av antalet asylsökande i enighet med internationella regleringar.

    Vad gör man när man kvoterar? Att könskvotera innebär att i förväg bestämma en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60 eller mer. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Kvotering är inte lösningen på djupgående och strukturella problem i ett företag men jag menar att det är ett steg på vägen genom att man ser till att fördelningen mellan könen är korrekt, alltså rättar till statistiken. I relation till detta brukar man ofta prata om kvantitativ jämställdhet.

    Problem som ofta uppstår när kvotering tillämpas i ett företag är att den ersätter kompetens. Det vill säga, att bara fokusera på att kandidaten är kvinna, att hon ska fylla kvoten, och inte på vad hon har för kompetens. Forskning visar att genom att göra så riskerar man att klassa alla kvinnor som inkompetenta även om de inte är det. Om kvotering används på detta felaktiga sätt är alltså risken överhängande att det blir en tillbakagång till så kallade könsneutrala strategier som behandlar alla lika. Detta skapar en ohållbar situation som förmodligen också skulle hämma utvecklingen mot mer jämställda organisationer. En vanlig uppfattning är även att kvotering tvingar ett företag att ersätta kompetenta män med medelmåttiga kvinnor. Forskning visar att det snarare är så att den totala relevanta kompetensen i gruppen höjs genom att kompetenta kvinnor tar plats istället för mediokra män.

    Sammanfattningsvis. Att tillämpa kvotering, menar jag, kräver en medvetenhet kring varför man vill använda verktyget samt vilken förändring man vill nå. Det kräver alltså kunskap hos ledningsgruppen i ett företag och också en tydlighet i rekryteringsprocessen kring hur man ska gå tillväga för att undvika att nominera kvinnor för deras kön och istället lägga fokus på att rekrytera en person som både är kvinna och kompetent. Som sista ord vill jag döda myten om att kvinnor inte är kompetenta genom att säga – Det är vi!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Johanna Jers

    Doktorand i rättsvetenskap och student vid genusforskarskolan, Umeå Universitet. För att komma i kontakt med Johanna skicka ett mail till johanna.jers@umu.se

  • Vilket år! Hejdå 2016, hej 2017!

    1 februari Jämställdhet, HBTQ, Kvinnohistoria, Normer, Umeå
    För att förstå den värld vi lever i behövs kunskap om dem som levt före oss, det formar vår syn på världen. Under 2016, ett år då mycket hände i omvärlden, har vi på museet arbetat för att skapa en plats för samtal och reflektion. Där människor förhoppningsvis kan få nya perspektiv och möjlighet att prata om det förflutna, samtiden och framtiden. Bild

    Vi har pratat om suffragetter som gav hela sitt liv för rätten att delta i det demokratiska samhället. Vi har pratat om sånt som begränsar människor idag; som rasism, genusnormer, kolonialism, homo- och transfobi, könsstrukturer inom sportvärlden och mäns våld mot kvinnor. Men vi har också visat på att kvinnor har organiserat sig både förr och idag och att det finns kraft och inspiration att hämta i dessa rörelser.

    Utställningen om kvinnors organisering i Umeå, Berättelser i en stad, är omtalad och omtyckav våra besökare. Det har varit fantastiskt roligt att se att intresset för lokal kvinnohistoria är stort och att det även lockat besökare från andra platser än Umeå.
    Och det var absolut fullt hus på årets sista programkväll där Annika Norlin med gäster samtalade om erfarenheter av att vara kvinna i norra Sverige och Sápmi!
    Vi summerar 2016 års publikrespons som ett kvitto på behovet av Kvinnohistoriskt museums perspektiv i samhällsdebatten – museet är viktigare än någonsin!

    Det är genom alla samarbeten som Kvinnohistoriskt museum har blivit den arena för samtal som vi ser idag. Tack alla som vi har samarbetat med! Tack alla ni som besökt oss, från Umeå och världens alla hörn! Tack för all pepp, uppmuntran och stöd!
    Med er vill vi dela framgångar – och framtiden.

    Ta gärna del av vår verksamhetsberättelse i sin helhet här.PDF
    Eller hämta ett ex. i vår reception!

    Välkommen 2017, nu kör vi!

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion

    2 december Jämställdhet, Kvinnohistoria, Världen
    I oktober 2016 var jag, som key-note speaker, inbjuden att tala på den internationella konferensen ”Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion”. Konferensen hölls den 20-22 oktober i Istanbul och arrangerades av Women´s Museum Istanbul och Istanbul Bilgi University. Bild

    Närvarade gjorde det internationella nätverket för kvinnomuseer, IAWM (International Association for Women’s Museums). Konferensens tema var hur kvinnomuseer som agenter i samhällets minnesproduktion kan bidra till och stärka samhällsförändring.

    Konferensdeltagarna var huvudsakligen museifolk, forskare, universitetsstudenter och -lärare, aktivister och representanter för kvinnoorganisationer från Turkiet, Österrike, Laos, New Zeeland, Japan, Italien, USA, Danmark, Tyskland och Sverige. Ett viktigt syfte var naturligtvis nätverkande och att lära av varandra. Samtalen kom att kretsa kring kvinnomuseers uppgift att arbeta för synliggörande med hjälp av sam- och medskapande. Frågor om inkludering och en vidgad historieskrivning, flätades ihop med samtidspolitik när aktuella händelser i Turkiet trängde sig på och påminde om att all historieskrivning är politik. Många olika kvinnor, universitetsforskare och aktivister, vittnade om konsekvenserna av ett hårdnande samhällsklimat i Turkiet - om utsatthet, uteslutning och förtryck. Och jag glömmer aldrig den grupp kvinnor som berättade om sitt arbete med att skapa ett kvinnomuseum i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, mitt i en krigszon.

    Mitt föredrag Women’s history – an arena for voices other than those previously heard the most”, handlade om tillkomsten av Kvinnohistoriskt museum i Umeå, mot en bakgrund av allmänna museers samhällsroll och plats i museilandskapet. Jag delade insikter och erfarenheter från museiverksamhetens första 1,5 år, då museet etablerat former för att arbeta “samarbetsdrivet”, d v s hur strategiskt publikarbete, samarbete och samverkan med individer och grupper, har både drivit och format museets nuvarande praktik.

    Konferensen genererade stort intresse från media, både tidningar och TV. Stor förvåning och nyfikenhet rönte det faktum att Kvinnohistoriskt museum är så pass nystartat (öppnat i nov 2014) och det allra första av sitt slag i Sverige. “- Är det för att Sverige är så jämställt som det skapas ett kvinnohistoriskt museum först nu – eller är det tvärtom?” var en fråga jag fick.

    Kvinnomuseer finns idag på alla kontinenter och har, sedan de etablerades för ca 40 år sedan, stigit fram som starka röster i frågor kring diskriminering och mångfald, miljö och krig/fred. Gemensamt är att de tar avstamp i nyckelfaktorer som påverkar kvinnors livsvillkor; som mänskliga rättigheter, ekonomi, identitet, makt, inkludering, minnesproduktion och politik. Alla hämtar de sin kraft i ett stort samhällsengagemang och en vilja att agera för samhällsförändring med hjälp av ett, i museisammanhang, annorlunda tilltal och en genusmedveten historiesyn.

    I Istanbul, möttes i oktober 2016, några kvinnomuseer. I en internationell konferens som pekade på att det är hög tid att inse att historia har kulturell och social sprängkraft, och som därtill bevisade den stora potential museer har att bidra till demokrati och inkluderande samhällen.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Maria Perstedt

    Chef för Kvinnohistoriskt museum. Kulturhistoriker med passion för museer och 30 års yrkeserfarenhet från flera olika kulturhistoriska museer, bl a Historska museet i Stockholm och länsmuseet Sörmlands museum.

Öppettider

Måndag 10-17
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-17
Fredag 10-17
Lördag 10-15
Söndag
stängt

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun