• Vad innebär det egentligen att könskvotera?

    13 oktober Forskning, Gästskribenter, Jämställdhet
    Den svenska diskrimineringslagen (2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Det betyder att alla ska behandlas lika. Det står även i diskrimineringslagen att förbudet inte hindrar åtgärder som strävar efter att främja jämställdhet. Det sistnämnda utgör ett undantag från att behandlas lika. Nedanstående text ger exempel på en sådan åtgärd, nämligen att kvotera.

    Det här är ett sammandrag av den presentation Johanna Jers, doktorand i rättsvetenskap, höll på Kvinnohistoriskt museum 5 oktober 2017. För mer information om programpunkten se http://www.kvinnohistoriskt.se/5.159c28515ded26ff4c1f6a0.htmllänk till annan webbplats

    Grundläggande i svensk rätt är att alla människor ska ha samma rättigheter och därmed också kunna få, alternativt ha, samma rättsliga skydd. Samtidigt finns det utrymme att reglera detta på olika sätt beroende på vad lagstiftaren vill uppnå. Det finns alltså en allmän strävan efter ett könsneutralt samhälle men vägen dit behöver inte vara lika neutral. Med ord tagna från rättsvetenskapen som är den vetenskap jag utgår från, strävar vi efter formell jämställdhet som är omringad av materiella villkor. Materiella villkor innebär här kortfattat användandet av jämställdhetsfrämjande åtgärder. En sådan jämställdhetsfrämjande åtgärd är att könskvotera.

    Kvotering ses ofta, speciellt i Sverige, som en radikal lösning på ett större problem. Men verktyget används betydligt mer än vad vi tror. Att könskvotera till bolagsstyrelser är ett relativt nytt område. Men det är idag till exempel mer än 75 länder och 130 politiska partier världen över som använder sig av kvotering för att få in fler kvinnor i politiken. Sverige var bland de första med vad som brukar kallas för ”varannan damernas”. Det vill säga varvade partilistor som infördes inför valet 1994 och som fortfarande används. Andra samhällsområden i Sverige som använder kvotering är till exempel regleringen av antalet föräldrarepresentanter till en skolstyrelse, den geografiska placeringen av styrelseledamöter i bolag och mottagandet av antalet asylsökande i enighet med internationella regleringar.

    Vad gör man när man kvoterar? Att könskvotera innebär att i förväg bestämma en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60 eller mer. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Kvotering är inte lösningen på djupgående och strukturella problem i ett företag men jag menar att det är ett steg på vägen genom att man ser till att fördelningen mellan könen är korrekt, alltså rättar till statistiken. I relation till detta brukar man ofta prata om kvantitativ jämställdhet.

    Problem som ofta uppstår när kvotering tillämpas i ett företag är att den ersätter kompetens. Det vill säga, att bara fokusera på att kandidaten är kvinna, att hon ska fylla kvoten, och inte på vad hon har för kompetens. Forskning visar att genom att göra så riskerar man att klassa alla kvinnor som inkompetenta även om de inte är det. Om kvotering används på detta felaktiga sätt är alltså risken överhängande att det blir en tillbakagång till så kallade könsneutrala strategier som behandlar alla lika. Detta skapar en ohållbar situation som förmodligen också skulle hämma utvecklingen mot mer jämställda organisationer. En vanlig uppfattning är även att kvotering tvingar ett företag att ersätta kompetenta män med medelmåttiga kvinnor. Forskning visar att det snarare är så att den totala relevanta kompetensen i gruppen höjs genom att kompetenta kvinnor tar plats istället för mediokra män.

    Sammanfattningsvis. Att tillämpa kvotering, menar jag, kräver en medvetenhet kring varför man vill använda verktyget samt vilken förändring man vill nå. Det kräver alltså kunskap hos ledningsgruppen i ett företag och också en tydlighet i rekryteringsprocessen kring hur man ska gå tillväga för att undvika att nominera kvinnor för deras kön och istället lägga fokus på att rekrytera en person som både är kvinna och kompetent. Som sista ord vill jag döda myten om att kvinnor inte är kompetenta genom att säga – Det är vi!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Johanna Jers

    Doktorand i rättsvetenskap och student vid genusforskarskolan, Umeå Universitet. För att komma i kontakt med Johanna skicka ett mail till johanna.jers@umu.se

  • Vilket år! Hejdå 2016, hej 2017!

    1 februari Jämställdhet, HBTQ, Kvinnohistoria, Normer, Umeå
    För att förstå den värld vi lever i behövs kunskap om dem som levt före oss, det formar vår syn på världen. Under 2016, ett år då mycket hände i omvärlden, har vi på museet arbetat för att skapa en plats för samtal och reflektion. Där människor förhoppningsvis kan få nya perspektiv och möjlighet att prata om det förflutna, samtiden och framtiden. Bild

    Vi har pratat om suffragetter som gav hela sitt liv för rätten att delta i det demokratiska samhället. Vi har pratat om sånt som begränsar människor idag; som rasism, genusnormer, kolonialism, homo- och transfobi, könsstrukturer inom sportvärlden och mäns våld mot kvinnor. Men vi har också visat på att kvinnor har organiserat sig både förr och idag och att det finns kraft och inspiration att hämta i dessa rörelser.

    Utställningen om kvinnors organisering i Umeå, Berättelser i en stad, är omtalad och omtyckav våra besökare. Det har varit fantastiskt roligt att se att intresset för lokal kvinnohistoria är stort och att det även lockat besökare från andra platser än Umeå.
    Och det var absolut fullt hus på årets sista programkväll där Annika Norlin med gäster samtalade om erfarenheter av att vara kvinna i norra Sverige och Sápmi!
    Vi summerar 2016 års publikrespons som ett kvitto på behovet av Kvinnohistoriskt museums perspektiv i samhällsdebatten – museet är viktigare än någonsin!

    Det är genom alla samarbeten som Kvinnohistoriskt museum har blivit den arena för samtal som vi ser idag. Tack alla som vi har samarbetat med! Tack alla ni som besökt oss, från Umeå och världens alla hörn! Tack för all pepp, uppmuntran och stöd!
    Med er vill vi dela framgångar – och framtiden.

    Ta gärna del av vår verksamhetsberättelse i sin helhet här.PDF
    Eller hämta ett ex. i vår reception!

    Välkommen 2017, nu kör vi!

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion

    2 december Jämställdhet, Kvinnohistoria, Världen
    I oktober 2016 var jag, som key-note speaker, inbjuden att tala på den internationella konferensen ”Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion”. Konferensen hölls den 20-22 oktober i Istanbul och arrangerades av Women´s Museum Istanbul och Istanbul Bilgi University. Bild

    Närvarade gjorde det internationella nätverket för kvinnomuseer, IAWM (International Association for Women’s Museums). Konferensens tema var hur kvinnomuseer som agenter i samhällets minnesproduktion kan bidra till och stärka samhällsförändring.

    Konferensdeltagarna var huvudsakligen museifolk, forskare, universitetsstudenter och -lärare, aktivister och representanter för kvinnoorganisationer från Turkiet, Österrike, Laos, New Zeeland, Japan, Italien, USA, Danmark, Tyskland och Sverige. Ett viktigt syfte var naturligtvis nätverkande och att lära av varandra. Samtalen kom att kretsa kring kvinnomuseers uppgift att arbeta för synliggörande med hjälp av sam- och medskapande. Frågor om inkludering och en vidgad historieskrivning, flätades ihop med samtidspolitik när aktuella händelser i Turkiet trängde sig på och påminde om att all historieskrivning är politik. Många olika kvinnor, universitetsforskare och aktivister, vittnade om konsekvenserna av ett hårdnande samhällsklimat i Turkiet - om utsatthet, uteslutning och förtryck. Och jag glömmer aldrig den grupp kvinnor som berättade om sitt arbete med att skapa ett kvinnomuseum i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, mitt i en krigszon.

    Mitt föredrag Women’s history – an arena for voices other than those previously heard the most”, handlade om tillkomsten av Kvinnohistoriskt museum i Umeå, mot en bakgrund av allmänna museers samhällsroll och plats i museilandskapet. Jag delade insikter och erfarenheter från museiverksamhetens första 1,5 år, då museet etablerat former för att arbeta “samarbetsdrivet”, d v s hur strategiskt publikarbete, samarbete och samverkan med individer och grupper, har både drivit och format museets nuvarande praktik.

    Konferensen genererade stort intresse från media, både tidningar och TV. Stor förvåning och nyfikenhet rönte det faktum att Kvinnohistoriskt museum är så pass nystartat (öppnat i nov 2014) och det allra första av sitt slag i Sverige. “- Är det för att Sverige är så jämställt som det skapas ett kvinnohistoriskt museum först nu – eller är det tvärtom?” var en fråga jag fick.

    Kvinnomuseer finns idag på alla kontinenter och har, sedan de etablerades för ca 40 år sedan, stigit fram som starka röster i frågor kring diskriminering och mångfald, miljö och krig/fred. Gemensamt är att de tar avstamp i nyckelfaktorer som påverkar kvinnors livsvillkor; som mänskliga rättigheter, ekonomi, identitet, makt, inkludering, minnesproduktion och politik. Alla hämtar de sin kraft i ett stort samhällsengagemang och en vilja att agera för samhällsförändring med hjälp av ett, i museisammanhang, annorlunda tilltal och en genusmedveten historiesyn.

    I Istanbul, möttes i oktober 2016, några kvinnomuseer. I en internationell konferens som pekade på att det är hög tid att inse att historia har kulturell och social sprängkraft, och som därtill bevisade den stora potential museer har att bidra till demokrati och inkluderande samhällen.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Maria Perstedt

    Chef för Kvinnohistoriskt museum. Kulturhistoriker med passion för museer och 30 års yrkeserfarenhet från flera olika kulturhistoriska museer, bl a Historska museet i Stockholm och länsmuseet Sörmlands museum.

  • Samtal med Ulla Lundegård om föreningen Kvinnor och arbete i västerbotten

    5 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Normer, Umeå, Västerbotten
    Det är fantastiskt roligt och lärorikt när det kommer besökare till museet som varit med och organiserat sig i de föreningar och sammanhang som vi lyfter i vår utställning Berättelser i en stad . Vi fick en pratstund med Ulla Lundegård, som under 1970-talet var engagerad i Föreningen kvinnor och arbete i Västerbotten .
    Foto på Ulla Lundegård som står lutad mot en gul vägg i museet.

    Lundegård beskriver sig själv som en oförtröttlig kämpe när det gäller jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor, och säger att hon har påverkats mycket av tiden i föreningen. Lundegård var en av de som startade Kvinnor och arbete i Västerbotten och berättar hur föreningen arbetade för att synliggöra kvinnokulturen. Föreningen hyrde Östra Gymnasiet för en Kvinnokulturfestival och spelade en Västerbottensvariant av Margareta Garpelänk till annan webbplatss och Suzanne Ostenlänk till annan webbplatss teaterföreställning Jösses flickor, för att nämna några aktiviteter.

    - Alla de grupper som fanns i Kvinnor och arbete var helt fantastiska, det var en sådan otrolig gemenskap och kämparglöd för att det skulle bli ett kvinnohus till slut. Maskrosen kvinnobokkafe och ockupationen av kvinnohuset - det var väldigt många olika saker som hade att göra med just kvinnokulturen och kvinnors sätt att leva.

    Har du något speciellt minne av de saker vi visar just nu på museet?

    - Det är väldigt mycket gemenskap och nostalgi i att komma hit och se alla de här bilderna, det är fantastiskt. Just det som jag tycker är så spännande och roligt när det gäller Jösses flickor är att där fanns ett gäng äldre kvinnor. Där fanns kvinnor som hade barn och kvinnor som levde i relationer. Sara Lidman och Rut Berggran var där och försökte på något vis att undervisa oss som var yngre. Vi hade turen att få vara i en blandad åldersgrupp.

    - De lärde oss så mycket om sexualitet. Vi hade bland annat en kurs med läkaren Erik Odeblad som var inne på naturlig familjeplanering där vi inte skulle behöva äta p-piller. Vi hade en skrift där man skulle gå efter månens cykler och känna på sekret. Han tog upp oss till sin klinik och där fick vi undersöka oss och bli undersökta, för att kunna slippa p-piller. Det var en undervisning på alla plan och det var en annan fri syn på sexualitet än den som finns idag. Vi jobbade mycket för att släppa det här med högklackade skor. Vi skulle leva mer naturligt och försöka ta bort stämplen att vi skulle vara fjolliga, att vi var kvinnor som stod bakom männen. Vi skulle stå för oss själva och det var stort för 40 år sedan att göra det. Det var innan dagis kom och innan all frigörelse hade börjat. Klart det började tidigare med alla fantastiska kvinnor som var våra förebilder, men arbetet har gått väldigt långsamt tycker jag. Jag tycker fortfarande inte att Sverige är ett jämställt land. Vi vet nog inte heller riktigt vad jämställdhet innebär.

    Ulla berättar att hennes starkaste förebilder var de kvinnor som fanns omkring henne på den tiden.

    - Sara Lidman var ju en stor förebild eftersom hon fanns, vi såg henne och vi tog på henne och vi pratade med henne. Hon hade väldigt mycket tankar om livet och så fanns de kvinnor som Rut Berggren till exempel som forskade på universitetet om kvinnans utveckling. Just de här äldre kvinnorna som jag hade jämte mig de var mina förebilder. De var synliga för mig och de gjorde på något sätt om min historia för jag har gjort en gigantisk klassresa.

    Ulla berättar vidare om hur hon reste från Småland till Lund och Umeå och att det innebar ett byte av liv.

    - Jag fick en helt annan infallsvinkel på livet. Jag hade aldrig fått det annars. Min pappa tyckte att jag skulle bli sekreterare på försäkringskassan men tack vare att jag kom hit så vågade jag söka till konstfack. Jag utbildades så oerhört mycket av dem som var bättre än jag, inspirerades av dem och lärde mig att vägen var målet mer än att själva målet var målet. Det gällde att vara med, inte bara blicka framåt.

    Umgås ni idag, har ni fortfarande kontakt?

    - Med en del har jag kontakt men nu har vi spritts så mycket över Sverige. Umeå är ju en sådan ort som många av oss åkte till, för att sedan åka vidare. Men jag tror att alla på ett eller annat sätt fortfarande håller på, studerar genusvetenskap eller är med i Kvinnor för fred. Vi är nog aktiva på våra små plattformar som vi lever på. Det lämnade oss aldrig faktiskt. Det är egentligen det som är det största som har följt med i livet. Det har betytt så otroligt mycket för oss som varit med om den här resan, och vi har haft så roligt på grund av detta.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Gabriella Moen

    Gabriella Moen arbetar med värdskap på Kvinnohistoriskt museum, läser genusvetsenskap, har en magister i konstvetenskap och gillar bastu med snödopp.

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag & söndag 12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun