• Vilket år! Hejdå 2016, hej 2017!

    1 februari Jämställdhet, HBTQ, Kvinnohistoria, Normer, Umeå
    För att förstå den värld vi lever i behövs kunskap om dem som levt före oss, det formar vår syn på världen. Under 2016, ett år då mycket hände i omvärlden, har vi på museet arbetat för att skapa en plats för samtal och reflektion. Där människor förhoppningsvis kan få nya perspektiv och möjlighet att prata om det förflutna, samtiden och framtiden. Bild

    Vi har pratat om suffragetter som gav hela sitt liv för rätten att delta i det demokratiska samhället. Vi har pratat om sånt som begränsar människor idag; som rasism, genusnormer, kolonialism, homo- och transfobi, könsstrukturer inom sportvärlden och mäns våld mot kvinnor. Men vi har också visat på att kvinnor har organiserat sig både förr och idag och att det finns kraft och inspiration att hämta i dessa rörelser.

    Utställningen om kvinnors organisering i Umeå, Berättelser i en stad, är omtalad och omtyckav våra besökare. Det har varit fantastiskt roligt att se att intresset för lokal kvinnohistoria är stort och att det även lockat besökare från andra platser än Umeå.
    Och det var absolut fullt hus på årets sista programkväll där Annika Norlin med gäster samtalade om erfarenheter av att vara kvinna i norra Sverige och Sápmi!
    Vi summerar 2016 års publikrespons som ett kvitto på behovet av Kvinnohistoriskt museums perspektiv i samhällsdebatten – museet är viktigare än någonsin!

    Det är genom alla samarbeten som Kvinnohistoriskt museum har blivit den arena för samtal som vi ser idag. Tack alla som vi har samarbetat med! Tack alla ni som besökt oss, från Umeå och världens alla hörn! Tack för all pepp, uppmuntran och stöd!
    Med er vill vi dela framgångar – och framtiden.

    Ta gärna del av vår verksamhetsberättelse i sin helhet här.PDF
    Eller hämta ett ex. i vår reception!

    Välkommen 2017, nu kör vi!

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion

    2 december Jämställdhet, Kvinnohistoria, Världen
    I oktober 2016 var jag, som key-note speaker, inbjuden att tala på den internationella konferensen ”Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion”. Konferensen hölls den 20-22 oktober i Istanbul och arrangerades av Women´s Museum Istanbul och Istanbul Bilgi University. Bild

    Närvarade gjorde det internationella nätverket för kvinnomuseer, IAWM (International Association for Women’s Museums). Konferensens tema var hur kvinnomuseer som agenter i samhällets minnesproduktion kan bidra till och stärka samhällsförändring.

    Konferensdeltagarna var huvudsakligen museifolk, forskare, universitetsstudenter och -lärare, aktivister och representanter för kvinnoorganisationer från Turkiet, Österrike, Laos, New Zeeland, Japan, Italien, USA, Danmark, Tyskland och Sverige. Ett viktigt syfte var naturligtvis nätverkande och att lära av varandra. Samtalen kom att kretsa kring kvinnomuseers uppgift att arbeta för synliggörande med hjälp av sam- och medskapande. Frågor om inkludering och en vidgad historieskrivning, flätades ihop med samtidspolitik när aktuella händelser i Turkiet trängde sig på och påminde om att all historieskrivning är politik. Många olika kvinnor, universitetsforskare och aktivister, vittnade om konsekvenserna av ett hårdnande samhällsklimat i Turkiet - om utsatthet, uteslutning och förtryck. Och jag glömmer aldrig den grupp kvinnor som berättade om sitt arbete med att skapa ett kvinnomuseum i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, mitt i en krigszon.

    Mitt föredrag Women’s history – an arena for voices other than those previously heard the most”, handlade om tillkomsten av Kvinnohistoriskt museum i Umeå, mot en bakgrund av allmänna museers samhällsroll och plats i museilandskapet. Jag delade insikter och erfarenheter från museiverksamhetens första 1,5 år, då museet etablerat former för att arbeta “samarbetsdrivet”, d v s hur strategiskt publikarbete, samarbete och samverkan med individer och grupper, har både drivit och format museets nuvarande praktik.

    Konferensen genererade stort intresse från media, både tidningar och TV. Stor förvåning och nyfikenhet rönte det faktum att Kvinnohistoriskt museum är så pass nystartat (öppnat i nov 2014) och det allra första av sitt slag i Sverige. “- Är det för att Sverige är så jämställt som det skapas ett kvinnohistoriskt museum först nu – eller är det tvärtom?” var en fråga jag fick.

    Kvinnomuseer finns idag på alla kontinenter och har, sedan de etablerades för ca 40 år sedan, stigit fram som starka röster i frågor kring diskriminering och mångfald, miljö och krig/fred. Gemensamt är att de tar avstamp i nyckelfaktorer som påverkar kvinnors livsvillkor; som mänskliga rättigheter, ekonomi, identitet, makt, inkludering, minnesproduktion och politik. Alla hämtar de sin kraft i ett stort samhällsengagemang och en vilja att agera för samhällsförändring med hjälp av ett, i museisammanhang, annorlunda tilltal och en genusmedveten historiesyn.

    I Istanbul, möttes i oktober 2016, några kvinnomuseer. I en internationell konferens som pekade på att det är hög tid att inse att historia har kulturell och social sprängkraft, och som därtill bevisade den stora potential museer har att bidra till demokrati och inkluderande samhällen.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Maria Perstedt

    Chef för Kvinnohistoriskt museum. Kulturhistoriker med passion för museer och 30 års yrkeserfarenhet från flera olika kulturhistoriska museer, bl a Historska museet i Stockholm och länsmuseet Sörmlands museum.

  • Samtal med Ulla Lundegård om föreningen Kvinnor och arbete i västerbotten

    5 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Normer, Umeå, Västerbotten
    Det är fantastiskt roligt och lärorikt när det kommer besökare till museet som varit med och organiserat sig i de föreningar och sammanhang som vi lyfter i vår utställning Berättelser i en stad . Vi fick en pratstund med Ulla Lundegård, som under 1970-talet var engagerad i Föreningen kvinnor och arbete i Västerbotten .
    Foto på Ulla Lundegård som står lutad mot en gul vägg i museet.

    Lundegård beskriver sig själv som en oförtröttlig kämpe när det gäller jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor, och säger att hon har påverkats mycket av tiden i föreningen. Lundegård var en av de som startade Kvinnor och arbete i Västerbotten och berättar hur föreningen arbetade för att synliggöra kvinnokulturen. Föreningen hyrde Östra Gymnasiet för en Kvinnokulturfestival och spelade en Västerbottensvariant av Margareta Garpelänk till annan webbplatss och Suzanne Ostenlänk till annan webbplatss teaterföreställning Jösses flickor, för att nämna några aktiviteter.

    - Alla de grupper som fanns i Kvinnor och arbete var helt fantastiska, det var en sådan otrolig gemenskap och kämparglöd för att det skulle bli ett kvinnohus till slut. Maskrosen kvinnobokkafe och ockupationen av kvinnohuset - det var väldigt många olika saker som hade att göra med just kvinnokulturen och kvinnors sätt att leva.

    Har du något speciellt minne av de saker vi visar just nu på museet?

    - Det är väldigt mycket gemenskap och nostalgi i att komma hit och se alla de här bilderna, det är fantastiskt. Just det som jag tycker är så spännande och roligt när det gäller Jösses flickor är att där fanns ett gäng äldre kvinnor. Där fanns kvinnor som hade barn och kvinnor som levde i relationer. Sara Lidman och Rut Berggran var där och försökte på något vis att undervisa oss som var yngre. Vi hade turen att få vara i en blandad åldersgrupp.

    - De lärde oss så mycket om sexualitet. Vi hade bland annat en kurs med läkaren Erik Odeblad som var inne på naturlig familjeplanering där vi inte skulle behöva äta p-piller. Vi hade en skrift där man skulle gå efter månens cykler och känna på sekret. Han tog upp oss till sin klinik och där fick vi undersöka oss och bli undersökta, för att kunna slippa p-piller. Det var en undervisning på alla plan och det var en annan fri syn på sexualitet än den som finns idag. Vi jobbade mycket för att släppa det här med högklackade skor. Vi skulle leva mer naturligt och försöka ta bort stämplen att vi skulle vara fjolliga, att vi var kvinnor som stod bakom männen. Vi skulle stå för oss själva och det var stort för 40 år sedan att göra det. Det var innan dagis kom och innan all frigörelse hade börjat. Klart det började tidigare med alla fantastiska kvinnor som var våra förebilder, men arbetet har gått väldigt långsamt tycker jag. Jag tycker fortfarande inte att Sverige är ett jämställt land. Vi vet nog inte heller riktigt vad jämställdhet innebär.

    Ulla berättar att hennes starkaste förebilder var de kvinnor som fanns omkring henne på den tiden.

    - Sara Lidman var ju en stor förebild eftersom hon fanns, vi såg henne och vi tog på henne och vi pratade med henne. Hon hade väldigt mycket tankar om livet och så fanns de kvinnor som Rut Berggren till exempel som forskade på universitetet om kvinnans utveckling. Just de här äldre kvinnorna som jag hade jämte mig de var mina förebilder. De var synliga för mig och de gjorde på något sätt om min historia för jag har gjort en gigantisk klassresa.

    Ulla berättar vidare om hur hon reste från Småland till Lund och Umeå och att det innebar ett byte av liv.

    - Jag fick en helt annan infallsvinkel på livet. Jag hade aldrig fått det annars. Min pappa tyckte att jag skulle bli sekreterare på försäkringskassan men tack vare att jag kom hit så vågade jag söka till konstfack. Jag utbildades så oerhört mycket av dem som var bättre än jag, inspirerades av dem och lärde mig att vägen var målet mer än att själva målet var målet. Det gällde att vara med, inte bara blicka framåt.

    Umgås ni idag, har ni fortfarande kontakt?

    - Med en del har jag kontakt men nu har vi spritts så mycket över Sverige. Umeå är ju en sådan ort som många av oss åkte till, för att sedan åka vidare. Men jag tror att alla på ett eller annat sätt fortfarande håller på, studerar genusvetenskap eller är med i Kvinnor för fred. Vi är nog aktiva på våra små plattformar som vi lever på. Det lämnade oss aldrig faktiskt. Det är egentligen det som är det största som har följt med i livet. Det har betytt så otroligt mycket för oss som varit med om den här resan, och vi har haft så roligt på grund av detta.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Gabriella Moen

    Gabriella Moen arbetar med värdskap på Kvinnohistoriskt museum, läser genusvetsenskap, har en magister i konstvetenskap och gillar bastu med snödopp.

  • Som fröken Friman eller som Suffragette?

    2 juni Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Podd, Program, Jämställdhet
    Den kvinnliga rösträttskampen gick lite lugnare till i Sverige än i England, men det fanns rebeller även här, även om de svenska kvinnorna inte sprängde några brevlådor eller krossade fönsterrutor. Svenskorna uppträdde i stället på ett svenskt ”lagom” sätt och använde den föreningskultur som de lärt sig i folkrörelserna - de organiserade sig, skrev dagordningar och begärde ordet. Föreläsning med Christina Florin 8 mars

    Särskilt berömda blev två stora namninsamlingar för kvinnlig rösträtt som uppbådade nästan en halv miljon kvinnonamn. Detta visade att rösträttsfrågan inte bara var några storstadsfeministers påhitt utan att frågan hade förankring i bredare folklager. Det var således Fröken Frimans (Anna Whitlocks) metoder i tv-serien med samma namn som blev den svenska modellen, inte suffragetternas mer anarkistiska och ibland våldsamma sätt att få uppmärksamhet.

    Rösträttsrörelsen i Sverige drog till sig tusentals kvinnor som kämpade för rösträtt och inflytande över politiken. Att leva rösträttslivet blev för somliga aktivister det stora äventyret som gav spänning och energi, men också hårt arbete, långa resor, trötthet, hot och utsatthet. De mest aktiva kvinnorna byggde upp den första feministiska massrörelsen i Sverige. Med deras hjälp blev kvinnor myndiga och fick politiskt medborgarskap i vårt land. Den största rösträttsföreningen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (1903-1921) och samlade över sjutton tusen medlemmar i 270 lokalföreningar över hela landet. 1921 gick äntligen frågan igenom efter många års hårt arbete.

    Varför blev kvinnorösträtten en sådan utmaning för män och det politiska systemet? Vad var det för fel på kvinnor? Det finns flera svar på den frågan: att kvinnor skulle bli medborgare och ha en egen relation till staten grep in i maktförhållandena mellan könen och i uppdelningen av samhället i en privat och en offentlig sfär, där det kvinnliga och det manliga sågs som två motpoler. Inrotade föreställningar om könens egenskaper och maktområden ställdes på sin spets när kvinnorna ville ha samma rättigheter som män. Tänk om kvinnorna skulle rösta konservativt eller socialistiskt! Tänk om deras intresse för sociala frågor skulle leda till att underklassen fick makten. Eller tänk om kvinnorna tappade sin sexuella identitet om de blev politiker. Det var inte konstigt att de aktiva kvinnorna klädde sig extra traditionellt kvinnligt med stora hattar, mjuka volanger, spetsar och böljande kjolar. Men rädslan visade sig obefogad.
    Kvinnor som grupp var lika olika som män som grupp.

    Här kan du lyssna till hela föreläsningen från 8 mars:


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Christina Florin

    Christina Florin är professor (em)  i kvinnohistoria vid Stockholms universitet. Hon skrev sin avhandling vid Umeå universitet - om småskollärarinnor och follkskollärarinnor. Hon var aktiv i föreningen Kvinnor och Arbete i Västerbotten  och var regissör för Jösses Flickor som spelades i Umeå 1980. Hennes bok om den svenska rösträttsrörelsen heter  Kvinnor får röst . Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. (Atlas Akademi)

Öppettider

Måndag - fredag 10 - 17

Lördag 10 - 15
Söndag stängt

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun