• Samtal med min kurator

    16 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att under våren publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är det sista inlägget, nu ser vi fram emot boksläpp till hösten! Tack för att vi får dela dina tankar och berättelse!

    Fredagen den 17 mars 2017

    Stirrar in i tavlan med fem apelsiner på ett träd hos min kurator innan jag låter blicken glida ner till ett bord med prydligt uppradade pappersnäsdukar. Förmodar att de ligger där för att användas av mig eller andra patienter vid plötsliga gråtattacker. Undrar tyst för mig själv hur många ton pappersnäsdukar det går åt per år till tröstlösa, gråtande bröstcancerpatienter? Och är det Sahlgrenska som betalar för dem?

    ”Har du något speciellt du vill prata om i dag?” Min kurator rättar till sin åtsmitande stickade bolero som sitter över en beigefärgad tröja och lutar sig framåt en aning.

    ”Vet inte … Kanske vill jag diskutera vad min identitet är, lite mer. Nu när jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut. Fattar inte att jag ska behöva vänta två långa år på att få ett nytt bröst.”

    ”Naturligtvis är brösten en del av en kvinnans identitet och sexualitet. Om en man förlorar sin penis så är det ju ingen som kallar honom för enuckernas enuck.”

    Tittar tveksamt mot min kurator, oviss vart hon vill komma med detta påstående.
    ”Jag menar att det finns ju ingen som skulle komma och påstå att den manliga penisen inte är en del av den manliga identiteten. Så ingen får påstå att dina bröst inte har varit viktiga, eller en del av din identitet. Men hur känner du nu? Vad är din identitet nu?”

    ”Jag har alltid ansett att min identitet är den som en skrivande varelse, en skapande varelse.”
    Jag sätter mina fingrar mot varandra så att de bildar en cirkel, liksom för att visa hur allt mitt skrivande ryms i denna cirkel, att det är mitt liv.
    ”Men jag tycker att mitt skrivande alltid blivit stört av vad andra haft för åsikter om mitt yttre, först som flicka, sen som tonårstjej och sen som kvinna. Först var det de där rosa rosetterna i håret och att se ut som en proper liten flicka. Sen kom kommentarerna om mina bröst i tonåren. De var för stora, syntes för mycket, och äldre äckliga män ville röra vid dem. Och nu som vuxen kvinna får jag fortfarande kommentarer om mitt yttre så fort jag skriver något, syns i det offentliga ögat. Att jag är en fantastisk skribent ska alltid krympas, kvävas, helst utplånas genom att rikta fokus mot mitt yttre. Till och med nu då jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut riktas fokus mot mitt yttre så fort jag hörs.”

    ”För att du fortfarande är en kvinna. Där har du svaret.”

    ”Trodde bara att jag skulle få vara ifred med mitt skrivande nu. Så som det borde ha varit redan från början.”

    ”Var i samhället anser du att du kan vara du?”

    ”Hemma, när jag stänger min dörr till min lägenhet. Där har ingen annan än jag tillträde till mig själv. Där får jag vara fri, öppen och flödande. Där kan jag skratta högt, sitta med särade ben, skriva vad jag vill. I samhället känner jag mig bara som en abnorm växt i en alltför liten flaska.”

    ”Ser du ingen plats för den här abnorma växten?”

    ”Bara i mitt skrivande, känner mig väldigt uppfylld av saker att skriva om nu.”

    ”Bra.”

    Jag sänker blicken för att stirra intensivt ner i en slaskhink som står intill ett handfat, snett bakom min kurator, en slaskhink fylld av gamla tussar av nerfläckade pappersnäsdukar. Börjar tänka på att om jag faller framåt eller åt höger, kommer jag då att stöta till min kurators armbåge och kanske fastna i hennes stickade tröja med en av mina blusknappar. Böjer mig hastigt framåt för att plocka upp en pappersnäsduk ur den pappernäsdukslåda som även står placerad på bordet framför mig. Snyter mig.

    ”Behöver jobba med det här … Har mycket levrat blod i näsan eftersom mina slemhinnor är så sköra nu för tiden. Det är alla cellgifter. Ja, du vet.”

    ”Det är fantastiskt om du kan skriva om det här. Vad du går igenom just nu.”

    Min kurator fladdrar till med blicken, fastnar med den på den stora klockan som sitter på väggen.

    ”Jag tror att tiden är slut nu. Väntar en annan patient snart.”

    Mumlar ett besviket ”jaså” tillbaka. Reser mig upp. Plockar upp min jacka och laptop-väska från en av stolarna, snurrar runt ett varv och vinkar ett glättigt ”hejdå” innan jag går.

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras till hösten. Boken kommer att heta Det är inte ”bara ett bröst” jag förlorat .

  • ”Breast cancer survivors hit the catwalk”

    2 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är inlägg två, tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

    Onsdagen den 15 februari 2017

    Väntar på att livet ska återkalla mig samtidigt som jag tittar på New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”.

    Numera vaknar jag alltid av att jag blöder näsblod. Blod som färgar min kudde i en klarröd nyans. Slemhinnorna i min näsa är så sköra på grund av cellgifterna att så fort jag andas så forsar blodet ut. Har därför försökt att sluta andas, dock utan resultat. Byter örngott, städar bort allt blod och efteråt lägger jag mig i sängen igen. Jag ligger där i timmar utan att vara varken vaken eller sovande. Jag bara ligger där och väntar på att livet ska återkalla mig. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på vilken förlust det är för världen att den rullar på utan mig. Reser mig till slut ur sängen, går ut till badrummet, ser mitt likvita ansikte i badrumsspegeln och känner på min hals. Känns som om någon skrapat den inifrån med ett rakblad. Hör ett pipljud från min mobil. Går tillbaka till sovrummet. Ser ett sms från C. Han har skickat en länk från New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”. Öppnar länken, trycker på play. I slutet av länken hittar jag en intervju med en av deltagarna som meddelar att hon tycker att det har varit befriande att få vara med och visa upp sina ärr, att hon är trött på att skämmas för att hon varken har bröst eller bröstvårtor. Kommer att tänka på min tid på en lokaltidning, hur min chefredaktör där en dag kom in och sa att jag borde ha mindre tajta toppar på mig, att jag framstod som oseriös med mina slimmade, tajta toppar som enligt honom framhävde allt för mycket. Jag vände mig då mot honom och frågade vad exakt det var han tyckte var så oseriöst med att ha ett par bröst. För alla kvinnor har ju det … bröst alltså. Stora eller små så ska de ha sin rättmätiga plats i vårt samhälle, få röra sig fritt. Vad jag minns så fick jag aldrig något vettigt svar från honom. Dagen efteråt tog jag på mig en ännu mindre topp och liksom strök mig mot min chefredaktör varje gång jag passerade honom, lutade mig över honom under kaffepauserna. Ville bara att han skulle fatta att jag vägrar att min kropp ska vara en källa till skam bara för att det sitter ett par kvinnobröst på den, eller gjorde.

    Trycker på play en gång till. Ser bröstcancerkvinnorna visa upp sina ärr i små negligéer, tajta trosor och inga bh:ar alls. Najs. Fylls samtidigt av en mörk känsla, den där känslan av att du som kvinna alltid pressas in i ett hörn, att du tvingas till att känna skam över din kropp oavsett om du har stora, små, eller inga bröst alls.


    Läs mer...

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras till hösten. Boken kommer att heta Det är inte ”bara ett bröst” jag förlorat .

  • Jag borde kunna erbjudas en sjukt snygg protes-BH

    21 april Normer, Berättelser, Gästskribenter, Utställningar
    Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

    Torsdagen den 17 november 2016

    Jag borde kunna erbjudas en sjukt snygg protes-BH

    Tar mig ur sängen trots ett helt sjukt illamående. Ser ner över mitt ärr som sträcker sig över halva min överkropp. Känner hur det spänner i det. Rör min högerarm upp och ner några gånger, vevar runt. Sen de tog bort mitt högra bröst så vill den inte riktigt fungera som den ska. Beklagar mig över detta. Förstår nu hur de barbiedockor kände då man var liten och lekte med dem och plötsligt slet loss en arm på dem, för att sen sätta dit den en dag senare. För så känns det, som om någon ryckt loss min arm och sen satt dit den igen. Tar på mig mina kläder. Äter frukost.

    Efter frukosten tar jag spårvagnen ut till Mölndal och Ortopedtekniska mottagningen. Ska få en riktig silikonprotes i dag, samt en passande protes-BH. Är trött på den där tillfälliga protesen som är som en JYSK-kudde och som ibland hoppar upp på axeln. Under veckan har jag surrat omkring som ett litet bi i olika underklädesaffärer för att kolla in utbudet av protes-BH:ar, vilket visade sig vara noll. Konstigt med tanke på att tjugo kvinnor om dagen får bröstcancer i Sverige, vilket innebär en kvinna var 80:e minut. Ändå så säljs det inte en enda protes-BH på de stora underklädeskedjorna. Förutom Lindex som säljer en på nätet. Men nu ska jag alltså få en protes-BH helt gratis, samt en passande protes.

    Anländer till Ortopedtekniska i tid och så fort jag visat upp mitt frikort i receptionen kommer en äldre kvinna och hämtar mig i väntrummet och jag förs in i något som liknar ett litet omklädningsrum och där inne, på en ställning, hänger det ett tiotal protes-BH:ar som mest ser ut som omsydda mammelucker i svart och vitt. Känner hur min hjärna i ren panik drar sig tillbaka, hur den hamnar i ett fastfruset läge och jag hör mig själv stammande fråga om det där är vad man har att välja på samtidigt som jag skakande höjer armen och pekar på dem. ”Ja”, säger den äldre kvinnan glatt, hon vars jobb är att hjälpa mig. ”Men först ska vi hitta en protes i din storlek.” Hon försvinner och återkommer inom kort med två proteser, varav den ena verkar vara i min storlek. ”Och så en BH i din storlek”, säger hon och vänder ryggen till mig för att leta rätt på min storlek på ställningen. Hon vänder sig om igen, med en BH i ena handen, men är nu konstigt tyst. ”Ja, vi får väl se om det här funkar”, fortsätter hon muttrande bakom min rygg medan jag står där naken framför en spegel med mitt stora ärr där mitt högra bröst förut satt. Sen visar hon mig hur protesen ska sitta i protesfickan innan hon hjälper mig på med BH:n som visar sig vara alldeles för stor. ”Men, men, det här är ju inte min storlek”, hickar jag. ”Ja, jag vet, men jag tror inte att vi har någon BH i just din storlek”, säger hon torrt. ”Men jag har ju en alldeles vanlig BH-storlek. Varför har ni inte någon i min storlek?”

    Hon vänder bort blicken, svarar mig inte och försöker nu knyta ihop BH:n i ryggen på mig, knyta upp det bröst jag har kvar. Känner hur allt svartnar för ögonen, jag faller mot golvet där jag skriker ut min smärta över den förnedring och skam det innebär att förlora ett bröst, få det bortskuret på grund av cancer och sen så finns det inte ens en jävla protes-BH att få. Hon sätter mig tröstande på en stol innan hon får mig att prova en mindre BH-storlek som absolut inte passar, men som kan göras lite större i ryggen med hjälp av en expander och som då nästan passar. Jag torkar mina tårar, står stoiskt framför spegeln innan jag spottar fram: ”Nu är man OFF THE MARKET. Jag skulle inte vilja knulla mig i den här BH:n och då är det illa.” Hon tittar oroat på mig och säger sen att så kan jag väl inte säga, och att ett bröst inte är hela världen, för tänk om det hade varit ett ben. Ja, tänk om, tänk om hör jag en sarkastisk röst inom mig säga. Men testa på lite cancer själv då, testa på den här mammeluckBH:n. Så jävla sexigt med cancer, va?

    I allt ursinne kommer jag plötsligt att tänka på de kändiskvinnor med bröstcancer som då och då brukar sitta i någon soffa på TV:4 nyhetsmorgon och prata ut om sin bröstcancer. Hur de brukar säga att de är mer än sina bröst, och att deras identitet inte alls sitter där. Men borde inte dessa kvinnor veta att en identitet främst är något man bygger för sin egen skull? Min identitet är inte till för att ”pleasa” någon sexuell partner, eller arbetsmarknad. Mina bröst är till för min njutning och för den partner jag väljer. Så visst är mina bröst en del av min identitet.

    Och även om jag bara har ett kvar så borde jag kunna erbjudas en sjukt snygg och sexig protes-BH med allt bling-bling i världen på.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras till hösten. Boken kommer att heta Det är inte ”bara ett bröst” jag förlorat .

  • Om värdet av generationsöverskridande samtal om kvinno- och genushistoria

    7 november Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Umeå
    Den 24 oktober arrangerade Föreningen SKOGH (Sveriges kvinno- och genushistoriker) en halvdagskonferens på temat ”Genus i historisk forskning/Historia i genusforskning” i Umeå. Bild

    En av programpunkterna var ett samtal mellan idéhistorikern Lena Eskilsson, verksam vid Umeå universitet sedan slutet av 1970-talet, och historikern Bodil Formark, född i slutet av 1970-talet. Rubriken för samtalet var ”Kvinnovetandets framväxt” och samtalet kretsade kring personliga erfarenheter av, och reflektioner kring kvinno- och genushistoria samt om fältets framväxt vid Umeå universitet. Exklusivt för Kvinnohistoriskt museum delar Lena och Bodil här med sig av några av de teman som de pratade om och om vad de har fått syn så här två veckor efter konferensen.

    Bodil: När möjligheten öppnade sig att hålla i en programpunkt på SKOGH:s årsmöte var det självklart för mig att fråga Lena om hon kunde tänka sig att delta i ett samtal med mig. Lena var inte bara koordinator för Genusforskarskolan under min tid som doktorand där, utan även min handledare. Men redan innan jag började doktorera i Umeå så hade jag varit väldigt imponerad av Lenas forskning och forskningsstil som exempelvis hennes avhandling Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-1935. Lena har ju dessutom varit aktiv inom Umeå universitets kvinno- och sedermera genusvetenskapliga miljö ända sedan 1978. Eller rättare sagt, hon är en de aktörer som under sitt yrkesliv, i många olika roller och sammanhang, bidrog till att det kvinnovetenskapliga fältet faktiskt kom till.

    Lena: När Bodil frågade mig om jag ville vara med i ett samtal om ”Kvinnovetandets framväxt” var jag först lite tveksam – det kändes lite storslaget, och kanske hade jag svårt att se mig själv som historisk aktör i sammanhanget. Men jag ändrade mig när jag började titta i mina gamla almanackor och dagböcker. Det är ju väldigt mycket som hänt här i Umeå från slutet av 1970-talet på kvinno- och genusforskningsfältet. Och visst har jag varit med på olika sätt! Sen insåg jag också att det skulle vara roligt att prata om detta med just Bodil, som jag ju samtalat så mycket med i en annan egenskap, den som handledare och koordinator för Genusforskarskolan. Nu har vi nya och andra roller och kan se på den miljö vi båda vistats i ur olika tids- och rumsperspektiv.

    Vi: I arbetet med att förbereda samtalet var det slående hur mycket som faktiskt förenar oss över åldersskillnaden. En viktig grund är förstås den kvinnohistoriska inriktningen med fokus på aspekter av pedagogik, medborgarskap och uppkomsten av en slags visionära kvinnliga miljöer och idésfärer under 1900-talets början. Vi har också båda två inspirerats mycket av Det andra könet av Simone de Beauvoir och har nog också båda två tidvis känt oss ganska obekväma inom den poststrukturalistiska tankestilen. Det som, i våra samtal, främst framträtt som en väsentlig skillnad är snarare kvinno- respektive genusvetenskapens institutionella förankring, storlek och räckvidd vid den tidpunkt då vi påbörjade våra respektive akademiska liv. Detta är intressant i relation till den så kallade generationskonflikt som det skrivits om och diskuterats en hel del kring inom genusvetenskapen. Vi har fått syn på att detta kanske inte primärt är en konflikt mellan äldre och yngre kvinno- respektive genusforskare, utan snarare en konflikt mellan olika vetenskapssyner och teoretiska skolor.

    Bodil: Under och efter samtalet med Lena har det blivit uppenbart för mig att jag i väldigt stor utsträckning tog både kvinno- respektive genushistoria och genusvetenskapen för given när jag började läsa historia i Lund. En bidragande rumslig omständighet var nog att Historiska institutionen vid den här tiden delade hus med Genusvetenskaplig institutionen. Det var därför enkelt att röra sig mellan exempelvis de olika institutionsbiblioteken. Och kanske är det lite symptomatiskt för den generation som en äldre generation banat väg för, att den där yngre generationen, som jag ju tillhör, liksom utgår från att det som finns alltid har funnits – trots att detta kanske precis nyss etablerats och fått konturen av att vara ett vetenskapligt fält. Det där ganska naiva antagande gjorde ju också att det var först under min doktorandtid som jag fick syn på den ganska utbredda konservatism som finns inom historieämnet.

    Lena: En styrka med framväxten av det nya och etablerade forskningsfält som genushistoria nu blivit är att det står på tvärvetenskaplig grund. Umeås kvinno- och genusforskning har generellt varit framgångsrik i denna satsning. Grundtanken är en verksamhet på ”två ben” – integrering i ämnena och byggande av en stark tvärvetenskaplig forummiljö för forskning och undervisning. Detta har också gjort att lärare och forskare i fältet kunnat hämta styrka och stöd för sina perspektiv i de fall där det egna ämnet ibland behandlat genusfältet med ”oinformerat ointresse”.

    Bodil: Även om jag delar Lenas perspektiv på tvärvetenskap som något värdefullt och viktigt så kan ju en tvärvetenskaplig skolning också innebära att tillhörigheten som historiker blir ganska diffus och förankringen inom historieämnet svag på ett sätt som tyvärr fortfarande kan få konsekvenser, exempelvis för hur man blir bedömd av vissa forskningsfinansiärer och sakkunniga. Men för mig har samtidigt den där tvärvetenskapliga tillhörigheten gett mig en väldigt stark intellektuell frihetskänsla. Att man både får, kan och kanske till och med bör, undersöka material och frågor som inte nödvändigtvis historiker brukar göra. Jag har tänkt en del på det i relation till forskningsnätverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies som jag var med och startade under min doktorandtid och som jag idag är koordinator för. Att själva idén till ett sånt nätverk inte skulle kunna ha kommit till utan den där specifika kreativitet och dynamik som ofta finns i tvärvetenskapliga miljöer.

    Vi: Under vårt samtal vid SKOGH:s årsmöte pratade vi givetvis om många fler teman än vad vi delat med oss av i det här blogginlägget. Exempelvis om Kvinnouniversitetet i Umeå 1982, om hur Genusforskarskolan kom till, om flickgestaltens plats inom kvinno- och genusforskningen, om den ökade specialiseringen, framväxten av nya undersökningsområden och värdet av kollektivt kunskapande. Men det som vi kanske främst tar med oss efter att både förberett och genomfört det här generationsöverskridande samtalet är att det verkar saknas rum för ett fokuserat erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan olika generationer av forskare inom kvinno- och genusforskningen. Vi tycker att det behövs mera utrymme för sånt, kanske särskilt nu när många av de som var med från början antingen redan har gått eller är på väg att gå i pension.

    Läs mer...

Öppettider

Måndag - fredag 10 - 17

Lördag 10 - 15
Söndag stängt

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun