• Om värdet av generationsöverskridande samtal om kvinno- och genushistoria

    7 november Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Umeå
    Den 24 oktober arrangerade Föreningen SKOGH (Sveriges kvinno- och genushistoriker) en halvdagskonferens på temat ”Genus i historisk forskning/Historia i genusforskning” i Umeå. Bild

    En av programpunkterna var ett samtal mellan idéhistorikern Lena Eskilsson, verksam vid Umeå universitet sedan slutet av 1970-talet, och historikern Bodil Formark, född i slutet av 1970-talet. Rubriken för samtalet var ”Kvinnovetandets framväxt” och samtalet kretsade kring personliga erfarenheter av, och reflektioner kring kvinno- och genushistoria samt om fältets framväxt vid Umeå universitet. Exklusivt för Kvinnohistoriskt museum delar Lena och Bodil här med sig av några av de teman som de pratade om och om vad de har fått syn så här två veckor efter konferensen.

    Bodil: När möjligheten öppnade sig att hålla i en programpunkt på SKOGH:s årsmöte var det självklart för mig att fråga Lena om hon kunde tänka sig att delta i ett samtal med mig. Lena var inte bara koordinator för Genusforskarskolan under min tid som doktorand där, utan även min handledare. Men redan innan jag började doktorera i Umeå så hade jag varit väldigt imponerad av Lenas forskning och forskningsstil som exempelvis hennes avhandling Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-1935. Lena har ju dessutom varit aktiv inom Umeå universitets kvinno- och sedermera genusvetenskapliga miljö ända sedan 1978. Eller rättare sagt, hon är en de aktörer som under sitt yrkesliv, i många olika roller och sammanhang, bidrog till att det kvinnovetenskapliga fältet faktiskt kom till.

    Lena: När Bodil frågade mig om jag ville vara med i ett samtal om ”Kvinnovetandets framväxt” var jag först lite tveksam – det kändes lite storslaget, och kanske hade jag svårt att se mig själv som historisk aktör i sammanhanget. Men jag ändrade mig när jag började titta i mina gamla almanackor och dagböcker. Det är ju väldigt mycket som hänt här i Umeå från slutet av 1970-talet på kvinno- och genusforskningsfältet. Och visst har jag varit med på olika sätt! Sen insåg jag också att det skulle vara roligt att prata om detta med just Bodil, som jag ju samtalat så mycket med i en annan egenskap, den som handledare och koordinator för Genusforskarskolan. Nu har vi nya och andra roller och kan se på den miljö vi båda vistats i ur olika tids- och rumsperspektiv.

    Vi: I arbetet med att förbereda samtalet var det slående hur mycket som faktiskt förenar oss över åldersskillnaden. En viktig grund är förstås den kvinnohistoriska inriktningen med fokus på aspekter av pedagogik, medborgarskap och uppkomsten av en slags visionära kvinnliga miljöer och idésfärer under 1900-talets början. Vi har också båda två inspirerats mycket av Det andra könet av Simone de Beauvoir och har nog också båda två tidvis känt oss ganska obekväma inom den poststrukturalistiska tankestilen. Det som, i våra samtal, främst framträtt som en väsentlig skillnad är snarare kvinno- respektive genusvetenskapens institutionella förankring, storlek och räckvidd vid den tidpunkt då vi påbörjade våra respektive akademiska liv. Detta är intressant i relation till den så kallade generationskonflikt som det skrivits om och diskuterats en hel del kring inom genusvetenskapen. Vi har fått syn på att detta kanske inte primärt är en konflikt mellan äldre och yngre kvinno- respektive genusforskare, utan snarare en konflikt mellan olika vetenskapssyner och teoretiska skolor.

    Bodil: Under och efter samtalet med Lena har det blivit uppenbart för mig att jag i väldigt stor utsträckning tog både kvinno- respektive genushistoria och genusvetenskapen för given när jag började läsa historia i Lund. En bidragande rumslig omständighet var nog att Historiska institutionen vid den här tiden delade hus med Genusvetenskaplig institutionen. Det var därför enkelt att röra sig mellan exempelvis de olika institutionsbiblioteken. Och kanske är det lite symptomatiskt för den generation som en äldre generation banat väg för, att den där yngre generationen, som jag ju tillhör, liksom utgår från att det som finns alltid har funnits – trots att detta kanske precis nyss etablerats och fått konturen av att vara ett vetenskapligt fält. Det där ganska naiva antagande gjorde ju också att det var först under min doktorandtid som jag fick syn på den ganska utbredda konservatism som finns inom historieämnet.

    Lena: En styrka med framväxten av det nya och etablerade forskningsfält som genushistoria nu blivit är att det står på tvärvetenskaplig grund. Umeås kvinno- och genusforskning har generellt varit framgångsrik i denna satsning. Grundtanken är en verksamhet på ”två ben” – integrering i ämnena och byggande av en stark tvärvetenskaplig forummiljö för forskning och undervisning. Detta har också gjort att lärare och forskare i fältet kunnat hämta styrka och stöd för sina perspektiv i de fall där det egna ämnet ibland behandlat genusfältet med ”oinformerat ointresse”.

    Bodil: Även om jag delar Lenas perspektiv på tvärvetenskap som något värdefullt och viktigt så kan ju en tvärvetenskaplig skolning också innebära att tillhörigheten som historiker blir ganska diffus och förankringen inom historieämnet svag på ett sätt som tyvärr fortfarande kan få konsekvenser, exempelvis för hur man blir bedömd av vissa forskningsfinansiärer och sakkunniga. Men för mig har samtidigt den där tvärvetenskapliga tillhörigheten gett mig en väldigt stark intellektuell frihetskänsla. Att man både får, kan och kanske till och med bör, undersöka material och frågor som inte nödvändigtvis historiker brukar göra. Jag har tänkt en del på det i relation till forskningsnätverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies som jag var med och startade under min doktorandtid och som jag idag är koordinator för. Att själva idén till ett sånt nätverk inte skulle kunna ha kommit till utan den där specifika kreativitet och dynamik som ofta finns i tvärvetenskapliga miljöer.

    Vi: Under vårt samtal vid SKOGH:s årsmöte pratade vi givetvis om många fler teman än vad vi delat med oss av i det här blogginlägget. Exempelvis om Kvinnouniversitetet i Umeå 1982, om hur Genusforskarskolan kom till, om flickgestaltens plats inom kvinno- och genusforskningen, om den ökade specialiseringen, framväxten av nya undersökningsområden och värdet av kollektivt kunskapande. Men det som vi kanske främst tar med oss efter att både förberett och genomfört det här generationsöverskridande samtalet är att det verkar saknas rum för ett fokuserat erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan olika generationer av forskare inom kvinno- och genusforskningen. Vi tycker att det behövs mera utrymme för sånt, kanske särskilt nu när många av de som var med från början antingen redan har gått eller är på väg att gå i pension.

    Läs mer...
  • Rösträttskonferens, stockholm augusti 2016

    28 september Forskning, Kvinnohistoria
    ”There is no scope for a footnote in a movie!” säger Krista Cowman, historiker från University of Lincoln i norra England när hon började som första talare vid konferensen ”Allmän och lika rösträtt? Historiekritiska perspektiv på medborgarskap och demokrati” på Stockholms universitet 18-19 augusti 2016. Bild

    Hon arbetade som historisk expert vid produktionen av filmen Suffragette. Och jag känner igen mig i det hon säger, men snarast från arbetet med innehåll till utställningar. När en film ska göras, eller en utställning skapas, så kan inte allt sägas och alla sidor av en och samma sak visas eller beskrivas. Det måste ofta till någon form av förenkling för att göra det som ska förmedlas tydligt för personer som inte har en tre fyra fem års forskarutbildning i ryggen.

    Förenklingar är svåra och kan få vilken forskare som helst att uppvisa ett mycket märkligt minspel. Grimaser som visar att formuleringen av historia sätter sig i kroppen. Mitt minspel brukar innehålla följande faser (i urval): jag vickar på huvudet, snörper på munnen, vickar den snörpta munnen från sida till sida, tittar upp i taket, ner i golvet, drar ihop ögonbrynen och låter de sakta lyfta mot hårfästets högre höjder, suckar – kanske till och med stönar – och drar sakta på orden när jag säger ”Njaaaaeeeee…det är nog inte riktigt så…snarare…”

    På konferensen samlades ett antal forskare inom genus- och kvinnohistoria. Forskare som alla är intresserade av att undersöka och förstå mer om den demokratisering som hände i Sverige i början av 1900-talet med rösträtten i fokus. Hur kan vi skriva och berätta om något så komplicerat som kvinnokampen för fullvärdigt medborgarskap? Inför 100-årsjubileet av allmän och lika rösträtt som ska firas bland annat 2021 (riksdagen firar det från december 2018 till slutet av 2021) är det viktigt att själv ställa sig frågan: vad är det vi egentligen firar? I alla fall menade vissa av forskarna det på konferensen. Erfarenheter från de andra nordiska länderna är nämligen att berättelsen om rösträtten lätt kan kidnappas av en mängd olika politiska aktörer och plötsligt formuleras så att kvinnorna åter sjunker undan i det förflutnas mörka vrår.

    Varför ska det firas? En del forskare fann frågan irrelevant, troligtvis för att de missförstod den. Att fråga innebära inte att vi ifrågasätter betydelsen, utan snarare att det är fullständigt självklart, men att det är viktigt att sätta ord på det, för att se om det är viktigt av samma anledningar. Kanske är anledningarna att uppmärksamma 100 år av allmän och lika rösträtt lika komplexa som anledningarna att kvinnorna slutligen lyckades öppna dörrarna till valurnorna åt sig själva. Samtidigt hade långt ifrån alla möjlighet eller rättighet att rösta. Det fanns och finns fortfarande många som är uteslutna från valen i Sverige. Och det kan vara lika viktigt att lyfta fram under jubileet.

    Forskarna diskuterade frågor kring medborgarskap, hur vi skriver historia, vilka urval vi gör. Det rörde sig om gränser för medborgarskap – vem har och hade egentligen rätt att rösta? En mängd förslag och idéer till ny forskning presenterades. Jag var på konferensen för att söka kontakt med forskare och skapa möjligheter till framtida samarbete. Hur kan vi som museum stötta? Och hur kan vi som museum få del av den nya forskning som kommer leda till ny kunskap om rösträtten?

    Själv får jag nästan lite magknip när jag tänker på att det är så få år sedan som kvinnor inte hade möjlighet att rösta i riksdagen. Tänk att gifta kvinnor inte var myndiga, att de inte hade rätt att bestämma över sig själva på samma sätt som männen. Det är mindre än hundra år sedan, och även det är viktigt att prata om inför firandet. Vi behöver fortsätta arbeta för att stärka den unga demokratin och våra medborgerliga rättigheter. Än är det lite för tidigt, historiskt sett, att ta dem som för evigt givna.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Umeå, kvinnoorganisationerna och krigen

    19 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Umeå
    Det är december 2015 och jag är på Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Där finns det mängder med material för berättelser om Umeå och min uppgift är att söka efter hur kvinnor har organiserat sig och fört politiskt kamp under 1900-talet.

    Det är inte tänkt som en heltäckande berättelse om en enskild förening, inte heller om de enskilda kvinnor som engagerade sig. Utan en berättelse om strategier, praktiker och handlingar som kvinnor använt sig av för att skapa förändring i Umeå, Sverige och Världen. I arkivet finns deras berättelser, ofta protokollsböcker, stadgar och skrivelser. Ibland finns det brev som skickats mellan föreningar och andra organisationer eller personer.

    Under mitt grävande i arkivet slås jag av hur närvarande både första och andra världskriget var i Umeå. Det är det klassiska fikat som blir den stora skillnaden mellan de två krigen i Vita Bandets protokoll. Eller snarare bristen på fikareferat under tiden för första världskriget. Jag upptäcker det först när jag närmar mig tiden för andra världskriget. Under 1920- och 1930-talet beskrev sekreteraren utförligt det goda fikat. Ibland serveras ”äkta Java” och värdinnan den och den bullade upp med himmelska bakverk. Under första världskriget nämndes inte fika, kaffe och bullar alls.

    Först tänkte jag att det var för att föreningen bytt sekreterare. Vid varje byte av sekreterare förändrades fokus på det som antecknades. En del verkar ha skrivit av samtalen under mötena, andra noterar nästan bara besluten och vissa fokuserade på de roliga supéerna, de trevliga samkvämen, roliga sångerna och sköna musiken som framfördes vid träffarna.

    Men det jag upptäckte i protokollen är konsekvenser, att ransoneringarna och livsmedelssituationen såg olika ut under de två världskrigen. Under 1910-talet spekulerades det med livsmedel och en hel del mat gick till export. Samtidigt stryptes importen, bland annat av Storbritannien som förhindrade att skepp nådde Sveriges hamnar. Ransoneringen kom igång under slutet av 1916 och i turordning ströps tillgången till socker, bröd, gryn och ärtor. Slutligen ransonerades mjölken i oktober 1917. Människor hungrade svårt och att baka fikabröd och doppa i kaffe var inte att tänka på.

    Jag läser vidare att de lokaler som föreningen Vita Bandet kunde hyra för sina möten var uppbokade under andra världskriget och att de fick ha möten hemma hos varandra istället. Varje bokningsbar lokal i staden var involverad på olika sätt i den flyktingsituation som uppstått. Det var självklart för medlemmarna att ge upp saker för att hjälpa till i olika situationer som uppstod som konsekvenser av kriget. De tackade nej till talare från södra Sverige som var på turné i Norrland. Det gick inte. Husmödrarna var så upptagna med att klara av hus och hem då många män var inkallade i kriget och kvinnorna arbetade mer än dubbelt upp för att klara situationen. De kunde inte arrangera allt som de tidigare planerat för många var upptagna med att arbeta för flyktingarnas väl och ve. Och det pågick månad efter månad. Dag för dag. Trots det fördes kampen vidare – för rösträtt, för ett alkoholfritt samhälle, för ett demokratiskt samhälle, för att fler skulle få det bättre.

    Jag höjer blicken från protokollsidorna och tittar genom arkivets stora panoramafönster ut över Umeå. Många har upplevt krig på nära håll, en del har flytt från krig och alla lever i konsekvenserna av de krig som pågår i världen. När vi säger att vi inte varit i krig på flera hundra år så innebär det att vi osynliggör de erfarenheter av krig som finns i landet. Far- och morföräldrars erfarenheter. Flyktingars erfarenheter. FN-soldater, sjukvårdspersonal och personer som tjänstgjort utomlands. Umeå är en stad som inte har varit i krig på många hundra år sägs det. Men var tar ett krig egentligen slut?

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Samtal med Ulla Lundegård om föreningen Kvinnor och arbete i västerbotten

    5 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Normer, Umeå, Västerbotten
    Det är fantastiskt roligt och lärorikt när det kommer besökare till museet som varit med och organiserat sig i de föreningar och sammanhang som vi lyfter i vår utställning Berättelser i en stad . Vi fick en pratstund med Ulla Lundegård, som under 1970-talet var engagerad i Föreningen kvinnor och arbete i Västerbotten .
    Foto på Ulla Lundegård som står lutad mot en gul vägg i museet.

    Lundegård beskriver sig själv som en oförtröttlig kämpe när det gäller jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor, och säger att hon har påverkats mycket av tiden i föreningen. Lundegård var en av de som startade Kvinnor och arbete i Västerbotten och berättar hur föreningen arbetade för att synliggöra kvinnokulturen. Föreningen hyrde Östra Gymnasiet för en Kvinnokulturfestival och spelade en Västerbottensvariant av Margareta Garpelänk till annan webbplatss och Suzanne Ostenlänk till annan webbplatss teaterföreställning Jösses flickor, för att nämna några aktiviteter.

    - Alla de grupper som fanns i Kvinnor och arbete var helt fantastiska, det var en sådan otrolig gemenskap och kämparglöd för att det skulle bli ett kvinnohus till slut. Maskrosen kvinnobokkafe och ockupationen av kvinnohuset - det var väldigt många olika saker som hade att göra med just kvinnokulturen och kvinnors sätt att leva.

    Har du något speciellt minne av de saker vi visar just nu på museet?

    - Det är väldigt mycket gemenskap och nostalgi i att komma hit och se alla de här bilderna, det är fantastiskt. Just det som jag tycker är så spännande och roligt när det gäller Jösses flickor är att där fanns ett gäng äldre kvinnor. Där fanns kvinnor som hade barn och kvinnor som levde i relationer. Sara Lidman och Rut Berggran var där och försökte på något vis att undervisa oss som var yngre. Vi hade turen att få vara i en blandad åldersgrupp.

    - De lärde oss så mycket om sexualitet. Vi hade bland annat en kurs med läkaren Erik Odeblad som var inne på naturlig familjeplanering där vi inte skulle behöva äta p-piller. Vi hade en skrift där man skulle gå efter månens cykler och känna på sekret. Han tog upp oss till sin klinik och där fick vi undersöka oss och bli undersökta, för att kunna slippa p-piller. Det var en undervisning på alla plan och det var en annan fri syn på sexualitet än den som finns idag. Vi jobbade mycket för att släppa det här med högklackade skor. Vi skulle leva mer naturligt och försöka ta bort stämplen att vi skulle vara fjolliga, att vi var kvinnor som stod bakom männen. Vi skulle stå för oss själva och det var stort för 40 år sedan att göra det. Det var innan dagis kom och innan all frigörelse hade börjat. Klart det började tidigare med alla fantastiska kvinnor som var våra förebilder, men arbetet har gått väldigt långsamt tycker jag. Jag tycker fortfarande inte att Sverige är ett jämställt land. Vi vet nog inte heller riktigt vad jämställdhet innebär.

    Ulla berättar att hennes starkaste förebilder var de kvinnor som fanns omkring henne på den tiden.

    - Sara Lidman var ju en stor förebild eftersom hon fanns, vi såg henne och vi tog på henne och vi pratade med henne. Hon hade väldigt mycket tankar om livet och så fanns de kvinnor som Rut Berggren till exempel som forskade på universitetet om kvinnans utveckling. Just de här äldre kvinnorna som jag hade jämte mig de var mina förebilder. De var synliga för mig och de gjorde på något sätt om min historia för jag har gjort en gigantisk klassresa.

    Ulla berättar vidare om hur hon reste från Småland till Lund och Umeå och att det innebar ett byte av liv.

    - Jag fick en helt annan infallsvinkel på livet. Jag hade aldrig fått det annars. Min pappa tyckte att jag skulle bli sekreterare på försäkringskassan men tack vare att jag kom hit så vågade jag söka till konstfack. Jag utbildades så oerhört mycket av dem som var bättre än jag, inspirerades av dem och lärde mig att vägen var målet mer än att själva målet var målet. Det gällde att vara med, inte bara blicka framåt.

    Umgås ni idag, har ni fortfarande kontakt?

    - Med en del har jag kontakt men nu har vi spritts så mycket över Sverige. Umeå är ju en sådan ort som många av oss åkte till, för att sedan åka vidare. Men jag tror att alla på ett eller annat sätt fortfarande håller på, studerar genusvetenskap eller är med i Kvinnor för fred. Vi är nog aktiva på våra små plattformar som vi lever på. Det lämnade oss aldrig faktiskt. Det är egentligen det som är det största som har följt med i livet. Det har betytt så otroligt mycket för oss som varit med om den här resan, och vi har haft så roligt på grund av detta.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Gabriella Moen

    Gabriella Moen arbetar med värdskap på Kvinnohistoriskt museum, läser genusvetsenskap, har en magister i konstvetenskap och gillar bastu med snödopp.

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag & söndag 12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun