• Vad innebär det egentligen att könskvotera?

    13 oktober Forskning, Gästskribenter, Jämställdhet
    Den svenska diskrimineringslagen (2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Det betyder att alla ska behandlas lika. Det står även i diskrimineringslagen att förbudet inte hindrar åtgärder som strävar efter att främja jämställdhet. Det sistnämnda utgör ett undantag från att behandlas lika. Nedanstående text ger exempel på en sådan åtgärd, nämligen att kvotera.

    Det här är ett sammandrag av den presentation Johanna Jers, doktorand i rättsvetenskap, höll på Kvinnohistoriskt museum 5 oktober 2017. För mer information om programpunkten se http://www.kvinnohistoriskt.se/5.159c28515ded26ff4c1f6a0.htmllänk till annan webbplats

    Grundläggande i svensk rätt är att alla människor ska ha samma rättigheter och därmed också kunna få, alternativt ha, samma rättsliga skydd. Samtidigt finns det utrymme att reglera detta på olika sätt beroende på vad lagstiftaren vill uppnå. Det finns alltså en allmän strävan efter ett könsneutralt samhälle men vägen dit behöver inte vara lika neutral. Med ord tagna från rättsvetenskapen som är den vetenskap jag utgår från, strävar vi efter formell jämställdhet som är omringad av materiella villkor. Materiella villkor innebär här kortfattat användandet av jämställdhetsfrämjande åtgärder. En sådan jämställdhetsfrämjande åtgärd är att könskvotera.

    Kvotering ses ofta, speciellt i Sverige, som en radikal lösning på ett större problem. Men verktyget används betydligt mer än vad vi tror. Att könskvotera till bolagsstyrelser är ett relativt nytt område. Men det är idag till exempel mer än 75 länder och 130 politiska partier världen över som använder sig av kvotering för att få in fler kvinnor i politiken. Sverige var bland de första med vad som brukar kallas för ”varannan damernas”. Det vill säga varvade partilistor som infördes inför valet 1994 och som fortfarande används. Andra samhällsområden i Sverige som använder kvotering är till exempel regleringen av antalet föräldrarepresentanter till en skolstyrelse, den geografiska placeringen av styrelseledamöter i bolag och mottagandet av antalet asylsökande i enighet med internationella regleringar.

    Vad gör man när man kvoterar? Att könskvotera innebär att i förväg bestämma en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60 eller mer. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Kvotering är inte lösningen på djupgående och strukturella problem i ett företag men jag menar att det är ett steg på vägen genom att man ser till att fördelningen mellan könen är korrekt, alltså rättar till statistiken. I relation till detta brukar man ofta prata om kvantitativ jämställdhet.

    Problem som ofta uppstår när kvotering tillämpas i ett företag är att den ersätter kompetens. Det vill säga, att bara fokusera på att kandidaten är kvinna, att hon ska fylla kvoten, och inte på vad hon har för kompetens. Forskning visar att genom att göra så riskerar man att klassa alla kvinnor som inkompetenta även om de inte är det. Om kvotering används på detta felaktiga sätt är alltså risken överhängande att det blir en tillbakagång till så kallade könsneutrala strategier som behandlar alla lika. Detta skapar en ohållbar situation som förmodligen också skulle hämma utvecklingen mot mer jämställda organisationer. En vanlig uppfattning är även att kvotering tvingar ett företag att ersätta kompetenta män med medelmåttiga kvinnor. Forskning visar att det snarare är så att den totala relevanta kompetensen i gruppen höjs genom att kompetenta kvinnor tar plats istället för mediokra män.

    Sammanfattningsvis. Att tillämpa kvotering, menar jag, kräver en medvetenhet kring varför man vill använda verktyget samt vilken förändring man vill nå. Det kräver alltså kunskap hos ledningsgruppen i ett företag och också en tydlighet i rekryteringsprocessen kring hur man ska gå tillväga för att undvika att nominera kvinnor för deras kön och istället lägga fokus på att rekrytera en person som både är kvinna och kompetent. Som sista ord vill jag döda myten om att kvinnor inte är kompetenta genom att säga – Det är vi!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Johanna Jers

    Doktorand i rättsvetenskap och student vid genusforskarskolan, Umeå Universitet. För att komma i kontakt med Johanna skicka ett mail till johanna.jers@umu.se

  • Om värdet av generationsöverskridande samtal om kvinno- och genushistoria

    7 november Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Umeå
    Den 24 oktober arrangerade Föreningen SKOGH (Sveriges kvinno- och genushistoriker) en halvdagskonferens på temat ”Genus i historisk forskning/Historia i genusforskning” i Umeå. Bild

    En av programpunkterna var ett samtal mellan idéhistorikern Lena Eskilsson, verksam vid Umeå universitet sedan slutet av 1970-talet, och historikern Bodil Formark, född i slutet av 1970-talet. Rubriken för samtalet var ”Kvinnovetandets framväxt” och samtalet kretsade kring personliga erfarenheter av, och reflektioner kring kvinno- och genushistoria samt om fältets framväxt vid Umeå universitet. Exklusivt för Kvinnohistoriskt museum delar Lena och Bodil här med sig av några av de teman som de pratade om och om vad de har fått syn så här två veckor efter konferensen.

    Bodil: När möjligheten öppnade sig att hålla i en programpunkt på SKOGH:s årsmöte var det självklart för mig att fråga Lena om hon kunde tänka sig att delta i ett samtal med mig. Lena var inte bara koordinator för Genusforskarskolan under min tid som doktorand där, utan även min handledare. Men redan innan jag började doktorera i Umeå så hade jag varit väldigt imponerad av Lenas forskning och forskningsstil som exempelvis hennes avhandling Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-1935. Lena har ju dessutom varit aktiv inom Umeå universitets kvinno- och sedermera genusvetenskapliga miljö ända sedan 1978. Eller rättare sagt, hon är en de aktörer som under sitt yrkesliv, i många olika roller och sammanhang, bidrog till att det kvinnovetenskapliga fältet faktiskt kom till.

    Lena: När Bodil frågade mig om jag ville vara med i ett samtal om ”Kvinnovetandets framväxt” var jag först lite tveksam – det kändes lite storslaget, och kanske hade jag svårt att se mig själv som historisk aktör i sammanhanget. Men jag ändrade mig när jag började titta i mina gamla almanackor och dagböcker. Det är ju väldigt mycket som hänt här i Umeå från slutet av 1970-talet på kvinno- och genusforskningsfältet. Och visst har jag varit med på olika sätt! Sen insåg jag också att det skulle vara roligt att prata om detta med just Bodil, som jag ju samtalat så mycket med i en annan egenskap, den som handledare och koordinator för Genusforskarskolan. Nu har vi nya och andra roller och kan se på den miljö vi båda vistats i ur olika tids- och rumsperspektiv.

    Vi: I arbetet med att förbereda samtalet var det slående hur mycket som faktiskt förenar oss över åldersskillnaden. En viktig grund är förstås den kvinnohistoriska inriktningen med fokus på aspekter av pedagogik, medborgarskap och uppkomsten av en slags visionära kvinnliga miljöer och idésfärer under 1900-talets början. Vi har också båda två inspirerats mycket av Det andra könet av Simone de Beauvoir och har nog också båda två tidvis känt oss ganska obekväma inom den poststrukturalistiska tankestilen. Det som, i våra samtal, främst framträtt som en väsentlig skillnad är snarare kvinno- respektive genusvetenskapens institutionella förankring, storlek och räckvidd vid den tidpunkt då vi påbörjade våra respektive akademiska liv. Detta är intressant i relation till den så kallade generationskonflikt som det skrivits om och diskuterats en hel del kring inom genusvetenskapen. Vi har fått syn på att detta kanske inte primärt är en konflikt mellan äldre och yngre kvinno- respektive genusforskare, utan snarare en konflikt mellan olika vetenskapssyner och teoretiska skolor.

    Bodil: Under och efter samtalet med Lena har det blivit uppenbart för mig att jag i väldigt stor utsträckning tog både kvinno- respektive genushistoria och genusvetenskapen för given när jag började läsa historia i Lund. En bidragande rumslig omständighet var nog att Historiska institutionen vid den här tiden delade hus med Genusvetenskaplig institutionen. Det var därför enkelt att röra sig mellan exempelvis de olika institutionsbiblioteken. Och kanske är det lite symptomatiskt för den generation som en äldre generation banat väg för, att den där yngre generationen, som jag ju tillhör, liksom utgår från att det som finns alltid har funnits – trots att detta kanske precis nyss etablerats och fått konturen av att vara ett vetenskapligt fält. Det där ganska naiva antagande gjorde ju också att det var först under min doktorandtid som jag fick syn på den ganska utbredda konservatism som finns inom historieämnet.

    Lena: En styrka med framväxten av det nya och etablerade forskningsfält som genushistoria nu blivit är att det står på tvärvetenskaplig grund. Umeås kvinno- och genusforskning har generellt varit framgångsrik i denna satsning. Grundtanken är en verksamhet på ”två ben” – integrering i ämnena och byggande av en stark tvärvetenskaplig forummiljö för forskning och undervisning. Detta har också gjort att lärare och forskare i fältet kunnat hämta styrka och stöd för sina perspektiv i de fall där det egna ämnet ibland behandlat genusfältet med ”oinformerat ointresse”.

    Bodil: Även om jag delar Lenas perspektiv på tvärvetenskap som något värdefullt och viktigt så kan ju en tvärvetenskaplig skolning också innebära att tillhörigheten som historiker blir ganska diffus och förankringen inom historieämnet svag på ett sätt som tyvärr fortfarande kan få konsekvenser, exempelvis för hur man blir bedömd av vissa forskningsfinansiärer och sakkunniga. Men för mig har samtidigt den där tvärvetenskapliga tillhörigheten gett mig en väldigt stark intellektuell frihetskänsla. Att man både får, kan och kanske till och med bör, undersöka material och frågor som inte nödvändigtvis historiker brukar göra. Jag har tänkt en del på det i relation till forskningsnätverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies som jag var med och startade under min doktorandtid och som jag idag är koordinator för. Att själva idén till ett sånt nätverk inte skulle kunna ha kommit till utan den där specifika kreativitet och dynamik som ofta finns i tvärvetenskapliga miljöer.

    Vi: Under vårt samtal vid SKOGH:s årsmöte pratade vi givetvis om många fler teman än vad vi delat med oss av i det här blogginlägget. Exempelvis om Kvinnouniversitetet i Umeå 1982, om hur Genusforskarskolan kom till, om flickgestaltens plats inom kvinno- och genusforskningen, om den ökade specialiseringen, framväxten av nya undersökningsområden och värdet av kollektivt kunskapande. Men det som vi kanske främst tar med oss efter att både förberett och genomfört det här generationsöverskridande samtalet är att det verkar saknas rum för ett fokuserat erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan olika generationer av forskare inom kvinno- och genusforskningen. Vi tycker att det behövs mera utrymme för sånt, kanske särskilt nu när många av de som var med från början antingen redan har gått eller är på väg att gå i pension.

    Läs mer...
  • Rösträttskonferens, stockholm augusti 2016

    28 september Forskning, Kvinnohistoria
    ”There is no scope for a footnote in a movie!” säger Krista Cowman, historiker från University of Lincoln i norra England när hon började som första talare vid konferensen ”Allmän och lika rösträtt? Historiekritiska perspektiv på medborgarskap och demokrati” på Stockholms universitet 18-19 augusti 2016. Bild

    Hon arbetade som historisk expert vid produktionen av filmen Suffragette. Och jag känner igen mig i det hon säger, men snarast från arbetet med innehåll till utställningar. När en film ska göras, eller en utställning skapas, så kan inte allt sägas och alla sidor av en och samma sak visas eller beskrivas. Det måste ofta till någon form av förenkling för att göra det som ska förmedlas tydligt för personer som inte har en tre fyra fem års forskarutbildning i ryggen.

    Förenklingar är svåra och kan få vilken forskare som helst att uppvisa ett mycket märkligt minspel. Grimaser som visar att formuleringen av historia sätter sig i kroppen. Mitt minspel brukar innehålla följande faser (i urval): jag vickar på huvudet, snörper på munnen, vickar den snörpta munnen från sida till sida, tittar upp i taket, ner i golvet, drar ihop ögonbrynen och låter de sakta lyfta mot hårfästets högre höjder, suckar – kanske till och med stönar – och drar sakta på orden när jag säger ”Njaaaaeeeee…det är nog inte riktigt så…snarare…”

    På konferensen samlades ett antal forskare inom genus- och kvinnohistoria. Forskare som alla är intresserade av att undersöka och förstå mer om den demokratisering som hände i Sverige i början av 1900-talet med rösträtten i fokus. Hur kan vi skriva och berätta om något så komplicerat som kvinnokampen för fullvärdigt medborgarskap? Inför 100-årsjubileet av allmän och lika rösträtt som ska firas bland annat 2021 (riksdagen firar det från december 2018 till slutet av 2021) är det viktigt att själv ställa sig frågan: vad är det vi egentligen firar? I alla fall menade vissa av forskarna det på konferensen. Erfarenheter från de andra nordiska länderna är nämligen att berättelsen om rösträtten lätt kan kidnappas av en mängd olika politiska aktörer och plötsligt formuleras så att kvinnorna åter sjunker undan i det förflutnas mörka vrår.

    Varför ska det firas? En del forskare fann frågan irrelevant, troligtvis för att de missförstod den. Att fråga innebära inte att vi ifrågasätter betydelsen, utan snarare att det är fullständigt självklart, men att det är viktigt att sätta ord på det, för att se om det är viktigt av samma anledningar. Kanske är anledningarna att uppmärksamma 100 år av allmän och lika rösträtt lika komplexa som anledningarna att kvinnorna slutligen lyckades öppna dörrarna till valurnorna åt sig själva. Samtidigt hade långt ifrån alla möjlighet eller rättighet att rösta. Det fanns och finns fortfarande många som är uteslutna från valen i Sverige. Och det kan vara lika viktigt att lyfta fram under jubileet.

    Forskarna diskuterade frågor kring medborgarskap, hur vi skriver historia, vilka urval vi gör. Det rörde sig om gränser för medborgarskap – vem har och hade egentligen rätt att rösta? En mängd förslag och idéer till ny forskning presenterades. Jag var på konferensen för att söka kontakt med forskare och skapa möjligheter till framtida samarbete. Hur kan vi som museum stötta? Och hur kan vi som museum få del av den nya forskning som kommer leda till ny kunskap om rösträtten?

    Själv får jag nästan lite magknip när jag tänker på att det är så få år sedan som kvinnor inte hade möjlighet att rösta i riksdagen. Tänk att gifta kvinnor inte var myndiga, att de inte hade rätt att bestämma över sig själva på samma sätt som männen. Det är mindre än hundra år sedan, och även det är viktigt att prata om inför firandet. Vi behöver fortsätta arbeta för att stärka den unga demokratin och våra medborgerliga rättigheter. Än är det lite för tidigt, historiskt sett, att ta dem som för evigt givna.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Som fröken Friman eller som Suffragette?

    2 juni Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Podd, Program, Jämställdhet
    Den kvinnliga rösträttskampen gick lite lugnare till i Sverige än i England, men det fanns rebeller även här, även om de svenska kvinnorna inte sprängde några brevlådor eller krossade fönsterrutor. Svenskorna uppträdde i stället på ett svenskt ”lagom” sätt och använde den föreningskultur som de lärt sig i folkrörelserna - de organiserade sig, skrev dagordningar och begärde ordet. Föreläsning med Christina Florin 8 mars

    Särskilt berömda blev två stora namninsamlingar för kvinnlig rösträtt som uppbådade nästan en halv miljon kvinnonamn. Detta visade att rösträttsfrågan inte bara var några storstadsfeministers påhitt utan att frågan hade förankring i bredare folklager. Det var således Fröken Frimans (Anna Whitlocks) metoder i tv-serien med samma namn som blev den svenska modellen, inte suffragetternas mer anarkistiska och ibland våldsamma sätt att få uppmärksamhet.

    Rösträttsrörelsen i Sverige drog till sig tusentals kvinnor som kämpade för rösträtt och inflytande över politiken. Att leva rösträttslivet blev för somliga aktivister det stora äventyret som gav spänning och energi, men också hårt arbete, långa resor, trötthet, hot och utsatthet. De mest aktiva kvinnorna byggde upp den första feministiska massrörelsen i Sverige. Med deras hjälp blev kvinnor myndiga och fick politiskt medborgarskap i vårt land. Den största rösträttsföreningen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (1903-1921) och samlade över sjutton tusen medlemmar i 270 lokalföreningar över hela landet. 1921 gick äntligen frågan igenom efter många års hårt arbete.

    Varför blev kvinnorösträtten en sådan utmaning för män och det politiska systemet? Vad var det för fel på kvinnor? Det finns flera svar på den frågan: att kvinnor skulle bli medborgare och ha en egen relation till staten grep in i maktförhållandena mellan könen och i uppdelningen av samhället i en privat och en offentlig sfär, där det kvinnliga och det manliga sågs som två motpoler. Inrotade föreställningar om könens egenskaper och maktområden ställdes på sin spets när kvinnorna ville ha samma rättigheter som män. Tänk om kvinnorna skulle rösta konservativt eller socialistiskt! Tänk om deras intresse för sociala frågor skulle leda till att underklassen fick makten. Eller tänk om kvinnorna tappade sin sexuella identitet om de blev politiker. Det var inte konstigt att de aktiva kvinnorna klädde sig extra traditionellt kvinnligt med stora hattar, mjuka volanger, spetsar och böljande kjolar. Men rädslan visade sig obefogad.
    Kvinnor som grupp var lika olika som män som grupp.

    Här kan du lyssna till hela föreläsningen från 8 mars:


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Christina Florin

    Christina Florin är professor (em)  i kvinnohistoria vid Stockholms universitet. Hon skrev sin avhandling vid Umeå universitet - om småskollärarinnor och follkskollärarinnor. Hon var aktiv i föreningen Kvinnor och Arbete i Västerbotten  och var regissör för Jösses Flickor som spelades i Umeå 1980. Hennes bok om den svenska rösträttsrörelsen heter  Kvinnor får röst . Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. (Atlas Akademi)

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag & söndag 12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun