• Något att läsa långsamt och fundera till

    29 juni Kvinnohistoria, Normer
    Vår ivriga läsare Jennie Forsberg delar även den här sommaren med sig av några boktips, inga deckare här, utan text som behöver läsas lite långsamt och funderas länge till...

    Nu börjar semestern närma sig och jag har byggt ett litet torn på skrivbordet med böcker att läsa under sommaren. Det är inte alltid jag hinner med allt jag tänkt, men det är något väldigt trevligt med det där boktornet som påminner mig om att det bara är några veckor kvar till semester.

    Det finns vissa böcker som jag läser om flera gånger. Chantal Mouffes On the political är en av dem. Just nu samläser jag den med en vän som bor i Kalmar och vi pratar om den när vi hörs på telefon. Samtalen handlar om hur vi ska kunna möta människor som har en annan syn på samhället, som står i konflikt med vår utan en vilja att ta till våld. Mouffe skriver om det politiska i samhället som en nödvändighet för att vi ska kunna leva i fred med varandra, trots att vi kan ha helt olika värderingar och syn på hur det ska ordnas. Det är en alldeles utmärkt bok att ta med till stranden eftersom det är en liten behändig pocket. En annan bok att ta med sig till stranden eller upp i hängmattan är Sara Edenheims bok Anakronismen: mot den historiska manin. Jag läste igenom den under våren, men alldeles för fort, nu ska den få lite mer tid, för även om den är ganska tunn så är där många tanketrådar som är värda att fundera länge på.

    Vad gäller skönlittertur så hittade jag Moa Martinssons Kvinnorna på Kummelsjö hemma när jag städade och insåg att jag inte har läst den! Har även tagit fram Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen som jag påbörjade för några år sedan och som jag nu har tänkt läsa färdigt...

    Trevlig lässommar på er!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Introduktion till bröst med Elisabeth Ohlson Wallin

    18 maj
    Lördag 4 mars 2017 invigdes utställningen Bröst  i fullsatta lokaler med invigningstal av Elisabeth Ohlson Wallin och show med the Ravishing Byrds.

    För dig som inte hade möjlighet att vara där så kan du nu lyssna på Elisabeth Ohlson Wallins invigningsprat och ta del av stämningen här i vår korta vernissagefilm.
    Bröst är aldrig bara bröst.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Samtal med min kurator

    16 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att under våren publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är det sista inlägget, nu ser vi fram emot boksläpp till hösten! Tack för att vi får dela dina tankar och berättelse!

    Fredagen den 17 mars 2017

    Stirrar in i tavlan med fem apelsiner på ett träd hos min kurator innan jag låter blicken glida ner till ett bord med prydligt uppradade pappersnäsdukar. Förmodar att de ligger där för att användas av mig eller andra patienter vid plötsliga gråtattacker. Undrar tyst för mig själv hur många ton pappersnäsdukar det går åt per år till tröstlösa, gråtande bröstcancerpatienter? Och är det Sahlgrenska som betalar för dem?

    ”Har du något speciellt du vill prata om i dag?” Min kurator rättar till sin åtsmitande stickade bolero som sitter över en beigefärgad tröja och lutar sig framåt en aning.

    ”Vet inte … Kanske vill jag diskutera vad min identitet är, lite mer. Nu när jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut. Fattar inte att jag ska behöva vänta två långa år på att få ett nytt bröst.”

    ”Naturligtvis är brösten en del av en kvinnans identitet och sexualitet. Om en man förlorar sin penis så är det ju ingen som kallar honom för enuckernas enuck.”

    Tittar tveksamt mot min kurator, oviss vart hon vill komma med detta påstående.
    ”Jag menar att det finns ju ingen som skulle komma och påstå att den manliga penisen inte är en del av den manliga identiteten. Så ingen får påstå att dina bröst inte har varit viktiga, eller en del av din identitet. Men hur känner du nu? Vad är din identitet nu?”

    ”Jag har alltid ansett att min identitet är den som en skrivande varelse, en skapande varelse.”
    Jag sätter mina fingrar mot varandra så att de bildar en cirkel, liksom för att visa hur allt mitt skrivande ryms i denna cirkel, att det är mitt liv.
    ”Men jag tycker att mitt skrivande alltid blivit stört av vad andra haft för åsikter om mitt yttre, först som flicka, sen som tonårstjej och sen som kvinna. Först var det de där rosa rosetterna i håret och att se ut som en proper liten flicka. Sen kom kommentarerna om mina bröst i tonåren. De var för stora, syntes för mycket, och äldre äckliga män ville röra vid dem. Och nu som vuxen kvinna får jag fortfarande kommentarer om mitt yttre så fort jag skriver något, syns i det offentliga ögat. Att jag är en fantastisk skribent ska alltid krympas, kvävas, helst utplånas genom att rikta fokus mot mitt yttre. Till och med nu då jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut riktas fokus mot mitt yttre så fort jag hörs.”

    ”För att du fortfarande är en kvinna. Där har du svaret.”

    ”Trodde bara att jag skulle få vara ifred med mitt skrivande nu. Så som det borde ha varit redan från början.”

    ”Var i samhället anser du att du kan vara du?”

    ”Hemma, när jag stänger min dörr till min lägenhet. Där har ingen annan än jag tillträde till mig själv. Där får jag vara fri, öppen och flödande. Där kan jag skratta högt, sitta med särade ben, skriva vad jag vill. I samhället känner jag mig bara som en abnorm växt i en alltför liten flaska.”

    ”Ser du ingen plats för den här abnorma växten?”

    ”Bara i mitt skrivande, känner mig väldigt uppfylld av saker att skriva om nu.”

    ”Bra.”

    Jag sänker blicken för att stirra intensivt ner i en slaskhink som står intill ett handfat, snett bakom min kurator, en slaskhink fylld av gamla tussar av nerfläckade pappersnäsdukar. Börjar tänka på att om jag faller framåt eller åt höger, kommer jag då att stöta till min kurators armbåge och kanske fastna i hennes stickade tröja med en av mina blusknappar. Böjer mig hastigt framåt för att plocka upp en pappersnäsduk ur den pappernäsdukslåda som även står placerad på bordet framför mig. Snyter mig.

    ”Behöver jobba med det här … Har mycket levrat blod i näsan eftersom mina slemhinnor är så sköra nu för tiden. Det är alla cellgifter. Ja, du vet.”

    ”Det är fantastiskt om du kan skriva om det här. Vad du går igenom just nu.”

    Min kurator fladdrar till med blicken, fastnar med den på den stora klockan som sitter på väggen.

    ”Jag tror att tiden är slut nu. Väntar en annan patient snart.”

    Mumlar ett besviket ”jaså” tillbaka. Reser mig upp. Plockar upp min jacka och laptop-väska från en av stolarna, snurrar runt ett varv och vinkar ett glättigt ”hejdå” innan jag går.

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras till hösten. Boken kommer att heta Det är inte ”bara ett bröst” jag förlorat .

  • ”Breast cancer survivors hit the catwalk”

    2 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är inlägg två, tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

    Onsdagen den 15 februari 2017

    Väntar på att livet ska återkalla mig samtidigt som jag tittar på New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”.

    Numera vaknar jag alltid av att jag blöder näsblod. Blod som färgar min kudde i en klarröd nyans. Slemhinnorna i min näsa är så sköra på grund av cellgifterna att så fort jag andas så forsar blodet ut. Har därför försökt att sluta andas, dock utan resultat. Byter örngott, städar bort allt blod och efteråt lägger jag mig i sängen igen. Jag ligger där i timmar utan att vara varken vaken eller sovande. Jag bara ligger där och väntar på att livet ska återkalla mig. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på vilken förlust det är för världen att den rullar på utan mig. Reser mig till slut ur sängen, går ut till badrummet, ser mitt likvita ansikte i badrumsspegeln och känner på min hals. Känns som om någon skrapat den inifrån med ett rakblad. Hör ett pipljud från min mobil. Går tillbaka till sovrummet. Ser ett sms från C. Han har skickat en länk från New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”. Öppnar länken, trycker på play. I slutet av länken hittar jag en intervju med en av deltagarna som meddelar att hon tycker att det har varit befriande att få vara med och visa upp sina ärr, att hon är trött på att skämmas för att hon varken har bröst eller bröstvårtor. Kommer att tänka på min tid på en lokaltidning, hur min chefredaktör där en dag kom in och sa att jag borde ha mindre tajta toppar på mig, att jag framstod som oseriös med mina slimmade, tajta toppar som enligt honom framhävde allt för mycket. Jag vände mig då mot honom och frågade vad exakt det var han tyckte var så oseriöst med att ha ett par bröst. För alla kvinnor har ju det … bröst alltså. Stora eller små så ska de ha sin rättmätiga plats i vårt samhälle, få röra sig fritt. Vad jag minns så fick jag aldrig något vettigt svar från honom. Dagen efteråt tog jag på mig en ännu mindre topp och liksom strök mig mot min chefredaktör varje gång jag passerade honom, lutade mig över honom under kaffepauserna. Ville bara att han skulle fatta att jag vägrar att min kropp ska vara en källa till skam bara för att det sitter ett par kvinnobröst på den, eller gjorde.

    Trycker på play en gång till. Ser bröstcancerkvinnorna visa upp sina ärr i små negligéer, tajta trosor och inga bh:ar alls. Najs. Fylls samtidigt av en mörk känsla, den där känslan av att du som kvinna alltid pressas in i ett hörn, att du tvingas till att känna skam över din kropp oavsett om du har stora, små, eller inga bröst alls.


    Läs mer...

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras till hösten. Boken kommer att heta Det är inte ”bara ett bröst” jag förlorat .

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag & söndag 12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun