• Pussy Riot vittnar om fängelset

    16 november Gästskribenter, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Program, Världen
    "Vi måste göra något nu. Inte vänta. Det är du som kan förändra saker”. (Maria Aljochina)

    Fängelstraff med två år i arbetsläger och piskrapp av kosacker. Hon har illegalt rest ut ur Ryssland för att komma till Sverige. Inget verkar hindra Maria Aljochina som på lördag framträder i Umeå. Hon ska prata om sin bok Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse. Det är mycket som händer kring den politiska aktivisten och konstnären Maria Aljochina. Hon är som oftast på trampolinens yttersta kant och nedslagsplatserna varierar. I februari är det sju år sedan hon och fyra andra medlemmar i Pussy Riot framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin” i Frälsarkatedralen i Moskva. Det kunde ha blivit fyrtio sekunder som passerat in i några få människors medvetande, aldrig mer än ett videoklipp som rundat kompisgänget. Men nu var det strax presidentval och det fanns med all sannolikhet skäl till att den ryska regimen ville utnyttja gruppens påhitt.

    ”Det som retade upp oss var att patriarken för den rysk-ortodoxa kyrkan agiterade för Putin. Kyrkan sa att det var en synd att demonstrera”, säger Maria Aljochina och menar att allt är absurt, så ”orwellskt” eftersom Sovjetunionen i årtionden jagat prästerna och förbannat kristendomen. Hon ser sig själv som kristen och menar att den provocerande spelningen i Frälsarkatedralen skulle skapa debatt.

    Men regimen slog tillbaka och begreppet Pussy Riot blev ett begrepp, med tiden Kremls nya världskända dissidenter.

    Allt har dock sitt pris. Eggen mellan liv och död är svår att balansera på.

    Vilka är dina favoritpoeter, frågar jag Maria Aljochina när vi snabbt ses på Kulturhuset i Stockholm. Hon signerar sin bok, jag är näst sist i raden, och berättar att vi snart ses i Umeå. ”Okej. Här.” Hon skriver ned två namn i mitt block. Mandelstam och Vvdensky. Och sedan Bukovskij.

    De har alla suttit i fängelse. Osip Mandelstam dog i ett transitläger nära Vladivostok den 27 december 1938, 47 år gammal. Han blev med tiden en uttalad stalinkritiker. Alexander Vvedensky fick tidigt ögonen på sig och satt arresterad för ”kontrarevolutionär” verksamhet 1941. Han dog 37 år gammal på ett fängelsetåg. Båda efterlämnar verk som lämnat djupa minnen . Den 30-åriga Maria Aljochina från Moskva, med mössan neddragen i pannan och med benen uppdragna under sig med nätstrumpor, är en i rad av kulturens upprorsmakare. Nu, i vår tid. Alexander Vvedensky såg det egna livet som en kreativ handling som kunde omvandlas till konstverk. Check, Maria Aljochina, tänker jag med hennes Riot days i minne.

    Vladimir Bukovskij tillbringade mer än tolv år i Sovjetunionens fängelser och slutna psykiatriska anstalter. Och när Aljochina ställdes inför svåra moraliska val i arbetslägret tänkte hon på hans ord om betydelsen av underkastelse. Hon skriver. ”Dessa tillfällen av val i fängelset, kommer att finnas kvar hos dig resten av ditt livet” (…) Sviker du dig själv, om så bara en endaste gång, kan du inte sluta. Då blir du en fånge. Och det innebär att du har besegrats. Då har de verkligen berövat dig all din frihet”.

    Maria Söderberg
    15 november 2018

    Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse utges av Teg Publishing i översättning av Linda Skugge.
    Maria Söderberg samtalar med Maria Aljochina på Vävenscenen, Umeå 17 november 2018 kl. 18.30.
    Biljettinformation

     

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Tjuvstart på Sommarläsningen

    28 juni Kvinnohistoria, Jämställdhet, Världen, Berättelser
    Så var det sommar igen och det är allt fler som går på semester. Vår kollega Jennie Forsberg har även i år lagt ihop en liten hög med böcker som hon tänker läsa under lediga dagar, men hon verkar redan ha tjyvstartat och historieberättarna har redan börjat påverka henne innan ledigheten.

    Återigen har jag valt min sommarläsning. Fyra böcker skrivna av kvinnor om kvinnor. En del böcker har jag haft därhemma ett tag, i väntan på lugn och ro för läsning. Andra har jag beställt. Som Mary Beards bok Women & Power: A Manifesto. På bokens baksida står det:

    "You can’t easily fit women into a structure that is already coded as male; you have to change the structure."

    För mig är det en väldigt bra förklaring till hur jag många gånger upplever min vardag. Jag är sällan bekväm. Jag tar alldeles för stor plats, jag tar fel plats, och ibland tar jag inte alls den plats som erbjuds mig. Inte för att jag älskar att vara obekväm – tvärtom, det är många gånger avskyvärt, obehagligt och tröttande. Jag tackar nej eftersom jag inte kan leva där många tycker att jag borde passa. Jag kan bara leva på en plats som bärs upp av andra strukturer, andra idéer om mig som människa. Platser som ger mig möjlighet till den frihet som jag behöver för att leva. Jag kan inte acceptera strukturer där jag inte får plats. Istället för att passa in har jag klättrat omkring i strukturerna i hela mitt liv, sökande efter ett utrymme och på senare år som en motståndshandling. Livets version av extrem hinderbana. Mary Beards bok är ett manifest. Hon är professor i klassiska språk (latin, grekiska). Det verkar som om hon vill ändra strukturer och hon verkar vara arg. Bra! Jag gillar arga humanister med revolutionära tendenser och en vilja att förändra samhället.

    Ellen Banda-Aaku, som skrivit romanen Patchwork, skulle jag nog aldrig ha hört talas om såvida jag inte åkt till Zambia för några år sedan. Jag frågade min vän Samba Yonga om hon kunde tipsa om någon zambisk författare och hon körde omedelbart till en bokhandel i Lusaka och pekade ut Banda-Aakuus roman. Jag hann börja läsa den på resan, och sögs omedelbart in i berättandet och berättelsen. Men när jag kom hem räckte inte tiden till och boken blev liggande. Hennes bok om en flicka som växer upp med en missbrukande förälder ropar nu på mig att bli färdigläst.

    Den stora utställningen av Marie Hermansson (författare, reporter och journalist) var ett tips från min kollega när jag sökte en lättläst roman. Jag har redan börjat läsa några sidor och oh ja, det verkar vara en bok för mig. Något av ett tidsdokument (1920-talet) och något av en deckare. Huvudpersonen är kvinna och journalist, och hon ska skriva för en tidning som är knuten till Jubileumsutställningen i Göteborg, som invigdes den 8 maj år 1923. Någonstans i bokens början blir hon vittne till något och kontaktar polisen. Om jag förstått allting rätt. Hoppas verkligen att den är sådär trevlig som jag vill ha en sommarroman när jag ligger på parkbänken i skuggan av sälgen med utsikt över mina älskade pioner.

    Lena Eskilssons avhandling från 1991, Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad har jag bara ögnat och läst delar av tidigare. Nu vill jag läsa hela, från pärm till pärm. Boken är svår att få tag på förutom på bibliotek. Boken går helt enkelt inte att köpa såvida en inte hittar ett exemplar på antikvariat. Bristen är förvånande. Boken passar som hand i handske under det pågående 100-årsjubileet av kvinnlig rösträtt och medborgarskap, och det vore väl toppen om förlaget kunde göra en ny upplaga. Eskilssons bok fokuserar på en grupp kvinnor – Fogelstadgruppen – som bestämde sig för att starta en kvinnlig medborgarskola, några år efter den allmänna och fria rösträttens införande. Skolan var tänkt att bland annat ”träna kvinnor inför sitt nya medborgarskap” som Eskilsson uttrycker det. Jag har inte kunnat hålla mig, utan har redan börjat läsa. Berättelsen om Fogelstadgruppen får leda mig in i ledigheten.

    Ha en riktigt fin lässommar!

     

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Vad innebär det egentligen att könskvotera?

    13 oktober Forskning, Gästskribenter, Jämställdhet
    Den svenska diskrimineringslagen (2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Det betyder att alla ska behandlas lika. Det står även i diskrimineringslagen att förbudet inte hindrar åtgärder som strävar efter att främja jämställdhet. Det sistnämnda utgör ett undantag från att behandlas lika. Nedanstående text ger exempel på en sådan åtgärd, nämligen att kvotera.

    Det här är ett sammandrag av den presentation Johanna Jers, doktorand i rättsvetenskap, höll på Kvinnohistoriskt museum 5 oktober 2017. För mer information om programpunkten se http://www.kvinnohistoriskt.se/5.159c28515ded26ff4c1f6a0.htmllänk till annan webbplats

    Grundläggande i svensk rätt är att alla människor ska ha samma rättigheter och därmed också kunna få, alternativt ha, samma rättsliga skydd. Samtidigt finns det utrymme att reglera detta på olika sätt beroende på vad lagstiftaren vill uppnå. Det finns alltså en allmän strävan efter ett könsneutralt samhälle men vägen dit behöver inte vara lika neutral. Med ord tagna från rättsvetenskapen som är den vetenskap jag utgår från, strävar vi efter formell jämställdhet som är omringad av materiella villkor. Materiella villkor innebär här kortfattat användandet av jämställdhetsfrämjande åtgärder. En sådan jämställdhetsfrämjande åtgärd är att könskvotera.

    Kvotering ses ofta, speciellt i Sverige, som en radikal lösning på ett större problem. Men verktyget används betydligt mer än vad vi tror. Att könskvotera till bolagsstyrelser är ett relativt nytt område. Men det är idag till exempel mer än 75 länder och 130 politiska partier världen över som använder sig av kvotering för att få in fler kvinnor i politiken. Sverige var bland de första med vad som brukar kallas för ”varannan damernas”. Det vill säga varvade partilistor som infördes inför valet 1994 och som fortfarande används. Andra samhällsområden i Sverige som använder kvotering är till exempel regleringen av antalet föräldrarepresentanter till en skolstyrelse, den geografiska placeringen av styrelseledamöter i bolag och mottagandet av antalet asylsökande i enighet med internationella regleringar.

    Vad gör man när man kvoterar? Att könskvotera innebär att i förväg bestämma en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60 eller mer. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Kvotering är inte lösningen på djupgående och strukturella problem i ett företag men jag menar att det är ett steg på vägen genom att man ser till att fördelningen mellan könen är korrekt, alltså rättar till statistiken. I relation till detta brukar man ofta prata om kvantitativ jämställdhet.

    Problem som ofta uppstår när kvotering tillämpas i ett företag är att den ersätter kompetens. Det vill säga, att bara fokusera på att kandidaten är kvinna, att hon ska fylla kvoten, och inte på vad hon har för kompetens. Forskning visar att genom att göra så riskerar man att klassa alla kvinnor som inkompetenta även om de inte är det. Om kvotering används på detta felaktiga sätt är alltså risken överhängande att det blir en tillbakagång till så kallade könsneutrala strategier som behandlar alla lika. Detta skapar en ohållbar situation som förmodligen också skulle hämma utvecklingen mot mer jämställda organisationer. En vanlig uppfattning är även att kvotering tvingar ett företag att ersätta kompetenta män med medelmåttiga kvinnor. Forskning visar att det snarare är så att den totala relevanta kompetensen i gruppen höjs genom att kompetenta kvinnor tar plats istället för mediokra män.

    Sammanfattningsvis. Att tillämpa kvotering, menar jag, kräver en medvetenhet kring varför man vill använda verktyget samt vilken förändring man vill nå. Det kräver alltså kunskap hos ledningsgruppen i ett företag och också en tydlighet i rekryteringsprocessen kring hur man ska gå tillväga för att undvika att nominera kvinnor för deras kön och istället lägga fokus på att rekrytera en person som både är kvinna och kompetent. Som sista ord vill jag döda myten om att kvinnor inte är kompetenta genom att säga – Det är vi!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Johanna Jers

    Doktorand i rättsvetenskap och student vid genusforskarskolan, Umeå Universitet. För att komma i kontakt med Johanna skicka ett mail till johanna.jers@umu.se

  • Något att läsa långsamt och fundera till

    29 juni Kvinnohistoria, Normer
    Vår ivriga läsare Jennie Forsberg delar även den här sommaren med sig av några boktips, inga deckare här, utan text som behöver läsas lite långsamt och funderas länge till...

    Nu börjar semestern närma sig och jag har byggt ett litet torn på skrivbordet med böcker att läsa under sommaren. Det är inte alltid jag hinner med allt jag tänkt, men det är något väldigt trevligt med det där boktornet som påminner mig om att det bara är några veckor kvar till semester.

    Det finns vissa böcker som jag läser om flera gånger. Chantal Mouffes On the political är en av dem. Just nu samläser jag den med en vän som bor i Kalmar och vi pratar om den när vi hörs på telefon. Samtalen handlar om hur vi ska kunna möta människor som har en annan syn på samhället, som står i konflikt med vår utan en vilja att ta till våld. Mouffe skriver om det politiska i samhället som en nödvändighet för att vi ska kunna leva i fred med varandra, trots att vi kan ha helt olika värderingar och syn på hur det ska ordnas. Det är en alldeles utmärkt bok att ta med till stranden eftersom det är en liten behändig pocket. En annan bok att ta med sig till stranden eller upp i hängmattan är Sara Edenheims bok Anakronismen: mot den historiska manin. Jag läste igenom den under våren, men alldeles för fort, nu ska den få lite mer tid, för även om den är ganska tunn så är där många tanketrådar som är värda att fundera länge på.

    Vad gäller skönlittertur så hittade jag Moa Martinssons Kvinnorna på Kummelsjö hemma när jag städade och insåg att jag inte har läst den! Har även tagit fram Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen som jag påbörjade för några år sedan och som jag nu har tänkt läsa färdigt...

    Trevlig lässommar på er!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun